Marilyn som schablon

Marilyn Monroes åldrar sitter uppradade på en vit trappa, identiskt klädda, identiskt sminkande — bara med varierande grad av tomögdhet. De plisserade kjolarna öppnar sig för kvinnornas ben och guldskorna svarvar benen vackra. Marilyn Monroe ända upp till trappans sista steg där de två åldrar sitter som hon inte hann med.Kvinnorna ser vad som händer på golvet och kommenterar med putande läppar, eller ljud som genast ursäktas — tills de tillåts komma ner på golvet, först en i taget och i andra akten alla på en gång.SysterskapDet finns mellan de sju Marilyn Monroe ett systerskap som leder till fördärvet. Från toppen av trappan sänds badrock och pillerburk ner till den yngsta som av sig själv blir dömd. De iakttar från sin upphöjda plats brunetten som är manusarbeterska, Sofia Berg-Böhm, och hennes möte med filmmogulen, Per Sörberg, som tar vad han vill ha — och då inte bara manus. Manusarbeterskans idé att göra en film om Jeanne d'Arc och låta hjältinnan hålla tal, förkastas genast av filmmogulen. Kvinnor är som Marilyn: tysta, villiga och leende.Målad bildScenografen Kajsa Hilton-Brown understryker den leende kvinnan med en målad bild av Marilyn Monroes nedre ansiktsregioner med munnen i fokus, röd och öppen. Brunetten, manusarbeterskan, är kvinnan som gör själv, men i mötet med mannen med stort M tar av sig sina glasögon och blir kvinna med stort K i blont hår. Kvinnans roll understryks också av trasiga skyltdockor som blir tagna för skådespelerskor och detta grepp är till bristningsgränsen övertydligt. En övertydlighet i en diskussion som bara förs indirekt.Sagan om Marilyn Monroe har helt tagit över den diskussion som Lindblom velat föra. En gammal diskussion om kvinnans roll i ett av männen definierat sammanhang. Lindblom varken belyser frågan på nytt sätt, ställer nya frågor eller kommer med svar på de gamla. Det är naturligtvis lättare att berätta sagan om Marilyn Monroe och kvällen på Klarascenen skulle bli bättre om sagan renodlades. Nu spretar föreställningens fokus åt alldeles för många håll och bland dem kläms kvinno- och genusproblematiken in med symboler som bananer och utnyttjande fotografer.Marilyn Monroe själv i sina olika gestaltningar är dock bra. Lena B Erikssons Marilyn med det krackelerade dockansiktet, pillerberoende och somnande är rörande och Helena af Sandebergs hungrig och osäker, den som också står för den lilla Marilyn, som inte vet om hon egentligen ville det här.Men den allra ömmaste gestaltningen står Cilla Thorell för. Hon ser på oss och ler för att sedan bli osäker och fortsätta att le, bli älskad och utnyttjad.En schablonMarilyn Monroe är i vår tid en schablon av vampen, den sexiga, destruktiva kvinnan som skulle kunna vara grannflickan, och den bilden lyckas tyvärr inte Sisela Lindblom ta ifrån mig. Det här är näst intill en biografisk pjäs om en av vår tids legender. Det medför att de klassiska Marilyn Monroebilderna finns på plats, kjolen som blåses upp över benen, talet (sången) till presidenten — här hållet av Lena B Eriksson till publiken om kvinnan. Jag önskar att någon, någon gång tog sin an Marilyn Monroe utan att tjata sig igenom dessa måsten.Att Sisela Lindblom regisserat sitt eget manus har här inneburit att distansen till texten försvunnit. Att se vad som borde strykas, och stryka är naturligtvis inte roligt men i Blondiner finns åtskilligt som föreställningen skulle må bra av att slippa.Intressanta frågor att ställaI Hollywood sades det att kvinnan som kom till filmen skulle lära sig att balansera i en soffa, föreställningen skulle även den gärna få balansera. Jag är övertygad om att Sisela Lindblom har intressanta frågor att ställa, på nya sätt formulerade och problematiserade, och jag hoppas att hon ställer dem nästa gång och inte hemfaller åt det rena berättandet av en i och för sig gripande och sorglig men alltför välkänd saga.