Människokännaren Malmsten i sitt esse

De brukar ha tunga mentala ryggsäckar att kånka på, människorna i Bodil Malmstens litterära värld. Desto viktigare därför att hitta avledare och säkerhetsventiler för all instängd och missriktad livsvilja. Som i pjäsen Tryck stjärna, som sattes upp för några år sedan på Dramaten. När den numera i Frankrike bosatta författaren återkommer som dramatiker är hon själv med och regisserar. Föreställningen heter Nakna damer på nedre botten mittemot och premiärvisades i onsdags kväll på Stockholms stadsteaters Klarascen. Så värst mycket exponerad hud innehåller dock inte den här iscensättningen, utöver den verbala rapport om de tämligen oskyldiga ting som förekommer innanför några fönster på andra sidan gatan.

Snarare utgör också den med glimten i ögat formulerade pjästiteln en del av en försonlig och avspänd atmosfär, som på ett övergripande plan kännetecknar det nya skådespelet. Det här är en föreställning som stämmer publiken väl till mods, som fungerar som en mental vårstädning efter vinterns mörka och dystra tankar och som ser framtiden an med tillförsikt. Bodil Malmsten har mått väl av att få den svenska miljön en smula på distans. Man tänker sig att hon går där i Finistère längs Atlantkusten tillsammans med sina själsliga valfrändskaper Montaigne, Thomas Bernhard, Samuel Beckett, Epiktetos, Sartre och andra, stämmer det egna sinnet i samma tonart som vågornas trygga och jämna andhämtning och undan för undan dristar sig att sluta fred med sig själv. I varje fall finns både vågbruset och en varsamhet med det egna livsödet med som de kanske allra viktigaste grundfärgerna i den här föreställningen. Bodil Malmsten har under årens lopp som författare knappast skyggat för några delar av tillvaron, där underlaget är som mest förrädiskt. Hennes nya pjäs är lågmäld. Där finns tilltro tillmänniskans förmåga att påverka sitt eget livsöde i en närmast sartresk mening. Föreställningen öppnar sig i ett direkt och ofta ömsint tilltal till sin publik. Och den är ofta mycket rolig.

Tillsammans med sin medregissör Åsa Kalmér svarar Bodil Malmsten också för uppsättningens scenografi. Den består av gråa, delvis genomskinliga skärmar på bägge sidor om scenen, en tygfond som kan vara Atlanten med obruten horisont. Men är i övrigt sparsmakad med en trappa och ett målarstaffli som antyder en konstnärsateljé. Och just detta senare är onekligen en poäng i sammanhanget, när några av ljudeffekterna i första akten utförs med hjälp av skrap över den uppspända pannån. Malmsten har själv utbildning till bildkonstnär i botten och det går att uppfatta detta inslag som handlade det också om ordkonstnären verksam mitt i den pågående samtiden. Som med hänvisningar till målaren Giacometti tar bort och börjar på nytt. För om någonstans är det i ett nuflöde de fem rollerna befinner sig i detta drama om olika sätt att reagera på och inrätta sig i den tillvaro som finns omkring oss, här och nu. Bodil Malmstens lyrhördhet härvidlag är väldokumenterad och hennes gestalter är utsatta för samma flöde av tidsbestämda moden, attityder, lockelser och ställningstaganden som vi alla. Med allt från tron respektive misstron på äktenskapet till klimatengagemanget. Den ådra hos författaren som handlar om satir och samhällskritik finns med också den här gången.

Men annars handlar det mesta om personliga kriser, pågående men för det mesta övervunna, om skilda sätt att inrätta sig efter sin egen näbb och om livshållningar som aldrig är gratis. Utan alltid har sitt pris i en tillvaro, där var och en gör klokast i att vart det än bär hän inte lita till någon annan än till sig själv. Den roll som rymmer mest svärta och därmed svarar för pjäsens återkoppling till en tidigare Bodil Malmsten är Åsa Kalmérs Karen, frånskild, utlasad från sitt arbete och kanske mest märkt av alla av en långvarig desorientering i sitt tidigare liv. Denna vilsenhet får hos Kalmér en stabil förankring. Douglas Johanssons gör en träffsäker återgivning av sin Alex, som är målaren vilken till sitt staffli överfört upplevelserna från barndomsåren med en omgivning som knappast tillät honom någon plats alls. Något som också påverkar honom i hans betydligt mera utrymmeskrävande konstnärskap. Med Vanna Rosenbergs Emma vill man gärna tänka sig att Malmsten porträtterar sig själv som valp. Det vill säga den hon hade velat vara, om villkoren sett annorlunda ut. Det är svårt att inte låta Rosenbergs elvaåriga Emma, klurig, finurlig, medvetet lillgammal och alltigenom oemotståndlig komma det egna hjärtat allra närmast. Ungefär så som man tänker sig att författaren själv i efterskott försöker fylla sitt tidiga jag med en kärlek som inte fanns, då den behövdes som mest.

Efter paus byter hela föreställningen tonart, får en annan andhämtning och blir uppsluppet lättsam och smått absurdistisk i sin utformning. Här finns tonfall som påminner om Kristina Lugn. Inga Landgrés Thomasine blir ännu mera distinkt en tidigare. Och när hon jämför sin flytt från Jämtland och den förkvävande glesbygdsmentaliteten till ett Stockholm med den frihet som anonymiteten medger, tänker man sig gärna att här finns ett starkt självbiografiskt stråk. Med referenser till den symbolfunktion Moskva har hos Tjechov. I denna senare del av pjäsen får också Vanna Rosenbergs utförsgåvor som komediskådespelare möjligheter att blomma ut. Det gäller också Ulf Brunnberg som använder hela sitt register från grova medel till de finstilta nyanserna för att ge publiken en högtidsstund. Uppenbarligen har Bodil Malmsten varit på sitt mest sprudlande humör när hon med hjälp av gamla och nya vitsar utformat denna pjäsens senare del. Och detta samtidigt som hon borstat upp sig rejält när hon givit skådespelarna åtskilliga tillfällen att ta i för fulla muggar i dessa i otvetydig dur stämda stämmor. Bodil Malmstens människokunskap har alltid varit av den anslående sorten. Frågan är om fullträffarna tidigare varit så många som den här gången.

Människokännaren Malmsten i sitt esse

Bodil Malmsten är på sitt mest sprudlande humör och skådespelarna går henne generöst till mötes i pjäsen Nakna damer på nedre botten mittemot, som premiärvisades i onsdags kväll på Stockholms stadsteaters Klarascen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.