Människan som sina drifters och impulsers fånge

Översättning: Sven Barthel. Bearbetning och regi: Alexander Öberg, scenografi och kostym: Ulla Kassius, ljus: William Wenner, Ulla Kassius och Alexander Öberg, mask: Maria Holm, ljud: Tomas Bohlin, musikarrangemang: Bengt Ernryd. I rollerna: Niklas Falk, Elisabet Carlsson, Frida Hallgren, Johannes Bah Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Mikael Kallin, Marie Robertson och Meta Velander.Scenografen Ulla Kassius har låtit en nyklassisistiskt inspirerad fasad representera familjen Mannons palatsliknande villa i New England vid tiden för det amerikanska inbördeskrigets sista år. Därmed anger hon också hela pjäsens rötter i den antika mytologin.Men Eugene O'Neills version av Aischylos Orestien och Atridsagan är inte bara en omdiktning av historien om ett släktförlopp styrt av ödet. Här är det i stället människorna själva som handlar och intrigerar.Av Freud hade O'Neill lärt sig bråddjupen i människolivet. Att allt ur medvetandet bortträngt kommer tillbaka i en eller annan skepnad. Och att livs- och dödsdrifterna är starkare än vad det är klädsamt eller tillåtet att erkänna.FamiljetemaMed sitt drama om den moderna Elektra, som hos Stockholms stadsteater nu kallas Elektratrilogin, förenade O'Neill egna upplevelser och erfarenheter med en människosyn, som förlorat sin oskuld. Men han ville också gestalta ett helt samhälle och en civilisation på väg mot sin egen undergång.När regissören Alexander Öberg nu sätter upp pjäsen på Klarascenen med premiär i torsdags kväll ansluter han sig utan svårighet till det familjetema som inlett Stadsteaterns vårsäsong. Där finns förbindelser med såväl Fordringsägare som Nattpromenad. Samtidigt har den livsfientliga puritanismen som kastrerande kraft tonats ner. I den här föreställningen är det i stället de motstridiga känslorna som antingen tar ut varandra eller driver handlingen framåt. Människan som sina impulsers och drifters fånge är den styrande principen.Grym visionDet betyder också att Öberg skapat en i hög grad transparent uppsättning. Driftlivet, hatet, skulden, sveken, lögnerna och dödsönskningarna deltar i sin egen rätt. Här döljs ingenting av det som pågår. Det finns heller inte så mycket att stoppa undan, när det mesta genomskådas redan på planeringsstadiet och förloppet stannar upp först när det inte längre finns någon mera att förgöra.Visst är det på så sätt en rejält grym vision av familjelivets och de mänskliga relationernas anatomi som regissören Öberg lyfter fram i sin instudering. Bitvis följer den de gängse mönstren för både Oidipus- och Elektrakomplexen i klassisk tolkning. Men på samma gång är föreställningen utformad som en Hamletsaga, med vålnader och spökstämning. Det är vår egen tids totala vilsenhet utan några reglerande normer eller samveten som kännetecknar det samhälle i vilket pjäsen utspelas. En återkommande fråga är därför hur mycket de olika rollerna mentalt orkar se och ta till sig av en många gånger övermäktig verklighet.Banal schlagerMen Alexander Öberg har heller inte varit sen att skapa ett ironiskt mellanrum mellan publiken och skeendet. Hjälpmedlet framför andra är banala schlagersånger, bl a Thomas Ledins Sommaren är kort, som får utgöra slutvinjett och festlig grimas varje gång någon tas av daga. Likaså samlas liken på scenen till grillfest med öl. Meta Velanders uppenbarelse som fyllkaja, sierska och klok gumma har en liknande stötdämpande funktion i detta emellanåt med en absurdistisk scendialekt kryddade drama. Alltsammans i en ljussättning, signerad William Wenner, Ulla Kassius och Alexander Öberg, där tankarna ofta går till en Hoppermålning.Tafatt mansrollDe som avviker från den tingens ordning som är pjäsens dominerande färdriktning är i första hand Niklas Falks Ezra Mannon, brigadgeneral, domare, skeppsredare och familjefar. Hans djupaste behov i en tafatt mansroll handlar om kontakt och närhet, om lust som inte söker sitt och om uppriktighet och tillit. Att han svarar med bitterhet när han blivit lurad är en av de få friska reaktionerna i ett annars sjukt och snedvridet familjemönster. Och Falk ger rollen en storartad, tragisk resning ända in i hjärtinfarkten. Likaså hör syskonen Peter och Hazel Niles, anförtrodda Mikael Kallin och Marie Robertson, till förlorarnas skara i ett drama där den som inte behärskar koderna och spelets regler lämnas ohjälpligt utanför. Särskilt Robertsons Hazel ger relief åt ett samhälle som tappat kontakten med allt vad inlevelse och medkänsla heter.Manipulationernas mästareDet är avsaknaden av en sådan förmåga som mer eller mindre utmärker pjäsens övriga roller. Minst kanske sonen i familjen, Orin, som görs av Johannes Bah Kuhnke. Denne återvänder krigsmärkt från fronten. Dock är beroendet av och bindningarna till modern av sådant slag och inte minst så erotiskt färgade att skuldkänslorna till slut får sista ordet. Johannes Bah Kuhnke övertygar totalt i sin gestaltning av en människa söndersliten av inre demoner.Elisabet Carlsson i rollen som modern Christine är en manipulationernas mästare. Även om det är lustprincipen som styr hennes agerande är hennes desperation också påtaglig i en tillvaro som saknar mening och innehåll. Och kanske mera än någon annan i uppsättningen ger Carlsson tyngd åt frågan vad den frånvarande känslan av människovärde vill säga.Lavina kraftcentrumHos Gerhard Hoberstorfers kapten Brant har denna avsaknad sin bakgrund i hans egen släkthistoria, som utgör uppsättningens viktigaste sidospår. Det är en mångbottnad roll som i Hoberstorfers tolkning får både tyngd och skärpa. Men givetvis är det Frida Hallgrens Lavina som utgör hela föreställningens väldiga kraftcentrum.Det är inte bara en familj på fallrepet och i utförsbacke som kommer till synes i Frida Hallgrens Lavinagestalt. Snarare är det en hel civilisations fortlevnad som ställs i tvivelsmål när hon kastas mellan hämndbegär, lustuppfyllelse och överlevnadsinstinkter. Där finns sinnlighet, självdestruktivitet, incestönskningar och symbiotiska böjelser som avbrutet avlöser varandra. Hallgrens genombrottVi som följt Frida Hallgrens bana alltsedan hon lämnade scenskolan vet vilken enorm kapacitet hon äger. På Stockholms stadsteater sker nu hennes definitiva genombrott som en stor teaterskådespelare. Det känns som ett stort privilegium att ha varit med vid det tillfället. Jag önskar att många skall få dela denna upplevelse.