Brechts "Den goda människan i Sezuan", om den prostituerade Shen Te som vars godhet prövas av gudarna, utforskar moralens betingelser i en värld där de materiella resurserna är ojämnt fördelade. När Sunil Munshi sätter upp den, är det som den avslutande delen i en triptyk som har pågått på Uppsala Stadsteater. I "Vem är rädd för Virginia Woolf " 2013 utforskades livslögnen i ett slags utstuderat gladiatorspel, medan "Rin6lek" året efter fokuserade på erotiken som substitut för ett existentiellt vakuum. "Den goda människan i Sezuan" följer det existentiella spåret och avviker således från den politiska undertexten. Det är ett smart drag, eftersom dagens benägenhet att göra teatern relevant för dagsaktuella politiska händelser tycks ha hakat upp sig i sitt egna självbekräftande diskurs. När Shen Te i den här uppsättningen säger ”Men de är för många, de får inte plats!” väcker det associationer till Socialdemokraternas andrumspolitik, men det är inte föreskrivet att just den associationen ska väckas.
Det politiska underlaget är därför oundvikligen närvarande, men i en mer subtil form. När publiken ska hitta sina platser lyser en stark strålkastare på oss från scenen. Detta signalerar i brechtiansk anda publikdeltagandet – att det är vi som står för den intellektuella, och i förlängningen den moraliska tolkningen av föreställningen – men detta implicita publikdeltagande antydde Munshi redan i Vem är rädd för Virginia Woolf.
Och han gör det inte lätt för sin publik. I ett tomt scenrum, så när som på det starka scenljuset och röken från strategiskt utplacerade rökmaskiner utspelar sig detta surrealistiska skådespel vars uppskruvenhet för tankarna till ett trippat commedia dell arte. Rollfigurerna är överdrivna, brutaliteten maximal. Att Elisabeth Wernesjös Shen Te skapar sin hårdnackade alter ego Shiu Ta tycks vara en ganska mild vedergällning för de övergrepp som hon ständigt utsätts för. Och sångnumren i dansbandsstuk förstärker bara brutaliteten. Om den politiska undertexten behandlas subtilt så spelas den moraliska ut med full orkester. En hemlös pojke häller en hink med blod över sig. En annan rollfigur verkar spy upp pärlorna på sitt radband.
Det här är Bertolt Brecht i sitt esse. Hans verfremdungeffekt, främmandegörande, har utnyttjats i sin fulla potential. Det är effektfullt, estetiskt, äckligt och mångbottnat.