Mäktigt uppbrott ur en trångbodd tillvaro

Den pågår bara två dagar, Harper Regans revolt. Men den sätter ändå hela hennes tillvaro i gungning. Teater Galeasens exil från Skeppsholmen är över i vår. I väntan på återflytten ger man tillsammans med Stockholms stadsteater en uppsättning av den brittiske samtidsdramatikern Simon Stephens pjäs Harper. Den handlar om familjehemligheter, livslögner, skuldkänslor och skam. Men är också ett drama om främlingskap och kontaktlöshet.

Huvudpersonen Harper Regan ber chefen på den speditionsfirma där hon är anställd om ledigt för att kunna besöka sin döende far. När denna önskan avslås, reser hon ändå. Fadern har redan avlidit när hon anländer. Inte ens de närmaste vet om denna olovandes utflykt. Lossryckt ur sitt invanda sociala sammanhang ger Harper plats för flera impulser och undertryckta behov. Under den drygt halvannan timma pjäsen varar, hinner hon samla på sig flera erfarenheter än hon mött under sitt hittillsvarande 41-åriga liv.
Scenografen Fridjon Rafnsson nöjer sig med några lysrörsförsedda, flyttbara ramper, lite trädgårdsmöbler och vad som kunde vara ett dissektionsbord mitt på scenen när han byggt upp pjäsens spelplats. Vad som åskådliggörs i Olof Hanssons regi är huvudsakligen själsrörelser, som den mesta tiden berättar om det mänskliga jagets oberäknelighet och gåtfullhet och om olika försök att överskrida gränser. När Ingela Olsson gör rollen som Harper är det en uppgift som passar henne som hand i handske. Det är i det finstilta registret hon placerat sina tolkningar av dessa tyngdförskjutningar. Med hjälp av minspel och skiftningar i röstlägen, i kroppsuttryck och gester låter hon förstå att Harpers hopp över skaklarna inte i första hand handlar om att trotsa förbud. I stället kommer drivkraften inifrån, där det är livsviljan som tagit kommandot i vad som närmast framstår som en befrielseakt ur en för henne själv, av andra dikterad, alltför trångbodd tillvaro.

Att pjäsen kommit till från sådana existentiella utgångspunkter märks inte minst av att Simon Stephens skrivit den så utan moraliska implikationer. När han sätter Harpers livsväg i förgrunden, låter han den löpa linan ut utan något hindrande eller hämmande överjag. Allt som har med sådana mekanismer att göra förläggs i stället till ett par av de övriga rollerna. Allra mest givetvis hos den för pedofili anklagade maken, arbetslös ingenjör sedan man kommit på honom med att fotografera småbarn och sedan spara bilderna i datorn. Leif Andrée gör honom till en människospillra, som försöker hålla skammen stången med drömmen om en familjeidyll och lycka på landet. Som Harpers mamma använder Lena B Eriksson skuldbeläggning som sin främsta härskarteknik.
Hos Moa Silén som Harpers dotter gäller både kontaktlösheten och villrådigheten i en värld utan några som helst fasta värden att hålla sig till. I det senare hör också Michel Jonsson hemma i sin parodi på en journalist, som dock inte är mera cool än att han blir av med sin skinnjacka. I sin andra roll som speditionsfirmans chef ger Lena B Eriksson pjäsens moraltema ytterligare en dimension när hon talar om de amoraliska unga, som ställt sig utanför allt vad gemensamma regelsystem heter.

Mycket förblir ouppklarat i den här välspelade uppsättningen där en allmän och på djupet verksam vilsenhet får sägas utmärka det mesta. Det är med imponerande precision Ingela Olsson ger gestalt åt sitt styvt genomförda kvinnoporträtt som på så sätt blir en tydligt hörbar motröst till detta förlopp. Och det är nog där den morgonbräckning som pjäsens slutackord berättar om står att finna.

Mäktigt uppbrott ur en trångbodd tillvaro

Det är med imponerande precision Ingela Olsson skildrar en människas uppbrott ur en alltför trångbodd tillvaro i Simon Stephens pjäs Harper, som Teater Galeasen nu ger på Stockholms stadsteaters Lilla scen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.