Mäktigt om överlevnad i en ond tid

Det är en koncentrerad föreställning med uttrycken reducerade till några få återkommande grepp som Stefan Larsson åstadkommit i sin uppsättning av den brittiske dramatikern Zinnie Harris pjäs Midvinter med premiär i lördags kväll på Dramatens scen Elverket. Årstiden i pjästiteln, liksom de krig som enligt vad pjäsen berättar med korta avbrott pågår oavbrutet, är närmast att tolka i symbolisk mening som en metafor för livet och tillvaron i stort.Så är det också en grym, hotfull och brutal värld som människorna i den här iscensättningen försöker undfly. Ändå nästlar utsattheten sig in i deras vardag och utmanar oavbrutet alla överlevnadsinstinkter.Jens Sethzmans scenografi, ljus- och färgsättning markerar aktslut, tidens gång och sprången framåt i handlingen. En cirkelskiva mitt på fondväggen och fästad i en axel från golv till tak ger en suggestiv färginramning åt de stämningar som råder. Vitt står för seende och svart för blindhet, ett motsatspar som har en viktig innebörd i föreställningen. Däremellan förekommer den emellanåt som vintersol apostroferade skivan också i andra nyanser.Det är med sådana medel Stefan Larsson bygger upp de förtätade situationer som avlöser varandra under skeendets gång. Zinnie Harris pjäs utspelas i en gränstillvaro mellan liv och död, där villkoren för överlevnad bestäms av förmågan till illusioner och lögn. Vad som driver denna benägenhet är de mänskliga basbehoven som hunger, törst, tillhörighet och trygghet.Ändå har det bara i begränsad utsträckning blivit en pjäs med ett existentiellt innehåll. Här betonas i stället vad man vill uppfatta som de fysiska villkoren för att inte gå under. Det gäller frågan om mat för dagen, om den så enbart består av det ruttna köttet från ett hästkadaver, fisk i floden eller vad den sandiga och alldeles för genomsläppliga jorden kan ge.Inte heller pjäsens handling är särskilt uppseendeväckande. En morfar anförtror sitt barnbarn i främmande människors vård, eftersom han själv inte klarar försörjningsbördan. Pojken tas om hand av en kvinna som överlevt krigets fasor. Kanske är det genom prostitution hon livnärt sig. Och en soldat återvänder hem från kriget och tror att kvinnan är hans hustru och barnet den egna sonen som han ald­rig sett.Att kvinnan som heter Maud i själva verket är dennas tvillingsyster Magda uppenbaras först efter hand. Likaså att pojkens mor och Maud en gång var nära vänner. Zinnie Harris pjäs innehåller flera sådana tvetydigheter för att visa hur också vad vi varseblir bestäms av de djupaste behoven. Pojkens autism framstår som en liknande försvarsmekanism. Och när den hemvändande soldaten mot slutet drabbas av blindhet är det lika mycket en flykt undan de krigets fasor som han bär med sig inombords som en reaktion på avslöjandet av den livslögn han anammat vid återkomsten.Det är således en de lägsta möjliga anspråkens tillvaro som den här föreställningen berättar om. Med Kristina Törnqvist i rollen som Maud/Magda synliggörs en realitetsanpassning där det egna jaget drivits intill självutplåningens gräns. Till slut återstår endast att upphöra att finnas till eller att revoltera. Även hos Jan Malmsjös morfar Leonard finns en motsvarande kamp för självrespekten uppblandad med sorg och saknad. Men den har inte en lika destruktiv räckvidd.Jonas Malmsjö, som gör den hemvändande soldaten Grenville, svarar med det våld han lärt sig i kriget, i stället för att följa de and­ras exempel och sätta det egna jaget på sparlåga. Livets outhärdlighet tar sig flera olika uttryck i dethär dramat. Pojken Sirins balansgång i slutet av föreställningen fångar pjäsens kanske allra viktigaste tanke.Ändå har det blivit en uppsättning som utstrålar en hel del både värme och ömhet. Främst märks detta i scenerna med pojken i vilka morfaderns omsorg om barn­barnet avtäcker en av krigets verklighet oförstörd närhet och samhörighet. Här finns ett gripande trots mot en hel världsordning. Men varken soldaten eller hans hustru är heller främmande för sådana altruistiska böjelser.Uppenbarligen har Stefan Larsson med denna mångskiktade pjästext hittat ett drama helt efter sitt eget kynne. Det finns en musikalitet i föreställningen som för tankarna till ett requiem i en ond tid. Och regissören låter dess toner samverka med en imponerande mäktighet.