Mäktig Lugnpjäs om kärlek

Hon har en framgångsrik karriär bakom sig, schlagerstjärnan i Kristina Lugns pjäs Nu mår jag mycket bättre med premiär i lördags kväll på Stockholms stadsteaters Lilla scen. Ett flertal guldskivor står samlade i kartongen under grammofonen. Nu skall Barbro, eller Babsan som hon också kallas, ersättas av den nya och bara hälften så gamla Saltgurkan. Men vändpunkten har också andra sidor. Barbro är inte längre lika attraktiv längre som kvinna heller för orkesterledaren Hans Herrman. Dessutom har denne planer på att ta över hyreskontraktet på den gemensamma lägenheten och ge henne respass även den vägen.

Kristina Lugn har som få andra författare en finkalibrerad blick för mänsklig utsatthet när den ställs på sin spets. Det gäller i hög grad för den här pjäsen som uppehåller sig vid åtskilliga av livskampens basfunktioner. Ingen i persongalleriet är särskilt välrustad på den fronten. Mycket handlar om oförlösta behov, brist, saknad och längtan. Men även om en grundsorg som spiller över på både jagstyrka och självbilder.

I scenografen Lars Östberghs utformning är spelplatsen en enkelt inredd lägenhet med soffgrupp, rustika köksmöbler, ryamatta på golvet, ett akvarium med vatten men utan fiskar och en halvvissnad krukväxt i ena hörnet. Det signalerar inte precis något hem man lever i utan snarare en uppehållsplats mellan turnéer och andra engagemang. Hans Herrman har sin sovplats bakom soffan. I den mån han inte bor över hos någon kvinna han träffat. Barbro själv sjavar runt i morgonrock. Där finns också grannar som kommer på besök. Dels Den ensamme geologen som svärmar för storbandssångerskan, dels Ankelsockan, som drivs av ett väldigt kontaktbehov vilket de undulater hon sammanlever med inte alltid kan tillgodose. Och dels Karro, som vill göra om hela fastigheten till en bostadsrättsförening, det kanske allra tydligaste exemplet i pjäsen på ett förhållningssätt som i det rationella tänkandet försöker bemästra tillvaron. Men märkligast av alla är Vålnaden, det vill säga Barbros sedan 20 år tillbaka avlidne ungdomskärlek. Men det är bara publiken och Barbro själv som kan se honom.

Regissören Hugo Hansén har till en del utformat sin uppsättning som ett drömspel. Men ännu mera har det blivit en föreställning som har en fot i vartdera lägret av liv och död, dröm och vaka och fantasi och verklighet. Det är en pjästolkning som ligger mycket nära de mellanrum i språket och de ordens mångtydighet som intar en sådan framskjuten plats i Kristina Lugns diktning. På så sätt får den ironi som annars är så påtaglig en tillbakahållen funktion. Fördelen är att all den varlighet och ömsinthet med vilken Kristina Lugn umgås med sina rollgestalter blir ett bärande tema. De här människorna behöver mest av allt kärlek. Där har Hugo Hansén nog hittat vad som är själva livsnerven i det lugnska författarskapet.

Så blir hela iscensättningen med allt fumlande, all tafflighet, oförmåga och troskyldighet en enda lång och väldig gest av empati, emellanåt av det gränslösa slaget, som kommer allt ofullkomligt, trasigt och sårigt i människolivet till del. Där saknas visserligen varken inskott som kan vara både groteska och brutala. Som i scenen med barnen och plastpåsarna på slutet. Men här handlar det nog snarare om ytterligare ett slags utsatthet som drabbar människor i början av sina liv, än om något skeende i realistisk mening, när de vuxna är fullt upptagna av att själva inte gå under och därför inte räcker till. Där får också Kristina Lugns citat i pjäsen "Jag gav dig min tillit, men du svek", från Euripides Medea ännu en innebörd. Det är också svårt att inte associera till Jesu ord på korset när Barbro, sedan marken bokstavligen rämnat och fondväggen fallit bakåt, ropar "Varför har du lämnat mig?". Den frågan har en vidare syftning än att vara riktad enbart till Vålnaden eller Hans Herrman.

Annars är det huvudsakligen inomvärldsliga och högst påtagliga frågor Hugo Hansén utvinner ur Kristina Lugns pjästext med allt som har med ensamhet, övergivenhet, förtröstan och oskuld att göra. Eller med den erotiska underström som får en närmast komisk utformning. I synnerhet när Hans Hermanns åtrå leder till att snoppen går av. Och när Den ensamme geologen ejakulerar i byxorna med en synlig våt fläck som resultat. Den som avviker allra mest från det i övrigt med ett mjukt handlag utformade rollgalleriet är Tomas Bolme i rollen som Vålnaden. Men den kärvhet och cynism som denne emellanåt ger uttryck för är viktig för pjäsens spännvidd. Tina Råborg som den genomorganiserade och beräknande Karro är väl i så fall den som får bära upp vad föreställningen innehåller av samhällssatir, en roll som genomförs med en hel del finess. Hennes motsats är Marika Lindströms Ankelsockan, vars krympande och förlamande livsrädsla också den är förtjänstfullt återgiven. Richard Forsgren som Den ensamme geologen försöker så långt det går intellektualisera alla känslor något som både ger en hel del komiska effekter och väcker publikens medkänsla.

Bäst på att ta för sig är Lennart Jähkel i rollen som storbandsledaren Hans Herrman. Han är lika ömklig som stursk på en och samma gång. Den dubbeltydigheten får en väl balanserad och uttrycksmättad framtoning och att föreställningen över lag, trots sina många turer mellan olika verklighetsnivåer, ändå har en sådan fast vardagsförankring är inte minst Jähkels förtjänst. Men den som har de vidaste horisonterna är ändå Claire Wikholm som Barbro. Det är hon som bär huvudansvaret för att Kristina Lugns mäktiga text med alla dess outgrundliga bottnar, övertoner, fallgropar och avslöjanden och den gnistrande formuleringskonst som är särmärket hos en av våra allra främsta diktare kommer till sin fulla rätt i den här föreställningen. Claire Wikholm förvaltar med klar blick pjäspartituret som handlade det om henne själv. Med en sådan förankring inombords ger hon Hugo Hanséns rika iscensättning en imponerande räckvidd.

Mäktig Lugnpjäs om kärlek

Regissören Hugo Hanséns uppsättning av Kristina Lugns pjäs Nu mår jag mycket bättre med lördagspremiär på Stockholms stadsteater är en enda lång och väldig gest av empati och ett kärleksdrama med imponerande räckvidd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.