Mäktig danskväll i naturens tecken

Det är många som passat på att hylla Uppsalas mesta berömdhet under det pågående Linnéåret. Frågan är dock om inte det bästa är sparat till sist i detta jubileum. Redan i den tidiga debatten om Musikens hus nämndes önskvärdheten av att den kommande anläggningen också skulle inrymma en dansscen. Den gångna helgen i sena oktober är vi framme. Konserthuset blir bara bättre och bättre.

Vad kunde vara mera välfunnet än att hämta inspiration ur den rika svenska folkmusikskatten för den inledande Linné - a man for all seasons, när Focus Dance, Uppsalakompaniet som leds av koreografen Joseph Sturdy och dansaren Marie Larsson Sturdy, nu ger ett helaftonsprogram hos Uppsala Konsert och Kongress med premiär i lördags kväll. När koreografen Joseph Sturdy med förflutet i brittiska Cambridge närmat sig den ur den småländska myllan uppväxta Blomsterkonungen, har han hittat en gemensam nämnare i bägges ursprung i prästhem. Människans korta stund på jorden innan hon blir mull, var en syn på tillvaron som även Sturdy lärde känna vid tidiga år. Sinnebilden för dessa villkor blir i föreställningen en rektangelformad gräsyta i madrasstorlek. Den får sedan tjäna som markör både för Linnés barndom i Stenbrohult och för det tidigt väckta naturintresset som så småningom gör honom till den världsberömde forskaren. Eytan Sivak som gör Linné visar med en gång prov på en undersökande attityd som också har en hel del med en stark livslust att göra.

Mannaårens Linné med vetenskapsmannen som systematiserar och ordnar allt han ser framställs av Hanna Jonsson, som till musik av Bach använder den klassiska balettens alla rörelser och steg för att synliggöra detta arbete. Det är under den tiden som Systema naturae ges ut, en sammanställning som Linnés liv igenom kommer i ständigt nya upplagor. Den forskande blicken är ett av uttrycken för verksamheten. När Hanna Jonsson hejdar sina rörelser och bromsar upp dem i gångsteg, föreställer man sig gärna en Uppsalaprofessor som i stilla mak ägnar sig åt eftertanke. Den blivande hustrun Sara-Lisas inträde i skeendet ger genast en helt annan puls åt föreställningen. Här återkommer de folkmusikaliska rytmerna om än till en början i ett stilla tempo. Rörelserna mellan Eytan Sivak och Emma Lewis Sara-Lisa följer folkdansens idiom och den kärleksscen som utspelas där de bägge kontrahenterna rör sig lätta som älvor och möts i innerlighet och ömhet är hela kvällens allra starkaste och vackraste ögonblick. Allt eftersom vetenskapen upptar maken, tunnas deras närhet ut. Porträttet av Linné dominerar igen som i inledningen. Av den i samtidens ögon motsägelsefulle professorn blir också delar av skröpligheten synlig. Så har även tandvärken fått komma med i en hastig gest.

Den avslutande delen av Linnéföreställningen ger plats åt Nemesis Divina, hämndgudinnan som hos Linné straffade förbrytelser redan i jordelivet, men som i denna Joseph Sturdys instudering snarast har en återställande funktion. Madeleine Lindh gör rollen iförd röd jumper för att förstärka sin reglerande uppgift. Det blir rena uppvisningen vad en solodansare förmår som behärskar alla sina rörelser. Varje detalj vittnar om fullständig precision. Rikedomen är helt överväldigande i denna alltigenom imponerande dansprestation. Men det är också överlag så med hela den här föreställningen, att Joseph Sturdy ännu en gång visar hur fenomenal han är på att göra berättande koreografier. Tidigare har de handlat om bland andra Oscar Wilde och Vincent van Gogh. Nu är det Uppsalas världsnamn som ges ett levande porträtt i helfigur innan jubileumsåret är till ända.

Kvällens senare del, Igor Stravinskijs Våroffer, framförs med delvis andra förtecken. Det mäktiga dramat om fruktbarhetsriter med bakgrund i det hedniska Ryssland har sin egen uppförandehistoria. Alltsedan den beryktade premiären i Paris 1913. Joseph Sturdy gör en huvudsakligen texttrogen iscensättning med naturens uppvaknande ur vintersömnen, de urkrafter som finns i allt växande och alla de rituella inslag som ingår i spelet mellan män och kvinnor, generationers visdom och människans beroende av naturen för sin överlevnad.
Också i den här föreställningen följs musik och dansarnas rörelser åt medan skeendet undan för undan närmar sig höjdpunkten, då en ung flicka dansar sig till döds för att blidka naturens makter. Tonvikten i framförandet ligger dock på ett nutida plan med en koreografi som i hög grad lyfter fram harmonin och samspelet mellan dansarna. Låt vara att där emellanåt uppstår motsättningar mellan såväl kvinnor och män som mellan den enskilde och kollektivet. Eller att dörren på scenen ger uppsättningen en social och utestängande dimension. Men lusten, begäret, drifterna och över huvud taget det dionysiska hålls i tämligen strama tyglar. I stället vill man gärna tolka in ett ekologiskt budskap i avslutningen, då den nedströmmande jorden från scentaket mest bildar en bädd och ett emblem för det fundament som allt liv vilar på och som utgör dess förutsättningar. I detta slutackord får föreställningen om Linné och Våroffer kontakt med varandra.

Focus Dance kan i år se tillbaka på en tioårig verksamhet. Nu har den äntligen fått möjlighet att dra nytta av en hemmascen för det fortsatta arbetet. Utsikterna bör vara goda för att Musikens hus också kan bli Dansens hus i Uppsala.

Mäktig danskväll i naturens tecken

Årets Linnéjubileum får en värdig men också spännande avslutning när Focus Dance nu ger två dansföreställningar med naturen som gemensamt tema, skriver Bo-Ingvar Kollberg.