Magnifikt pratsamt gästspel

Varför spela Edward Albees slitna Vem är rädd för Virginia Woolf? Evigt präglade av filmatiseringen med Elizabeth Taylor och Richard Burton och ofta uttråkade av stadsteateraktigt trista försök att ge en fläkt av det stora alkoholflödande landet i väster vill vi gärna vända denna collegevärld à la Broadway 1962 med skarptungade akademikerhustrur utan yrke och våp till studentskor ryggen. Som samhällssymbol är barnlöshet ett slitet trauma.

Jürgen Gosch (* 1943), som 1978 lämnade DDR, 1984 fick ett genombrott i väst med en bildstark Konung Oedipus med skådespelare i masker och hela kören bakom en tragisk maximalmask, 1988 gjorde fiasko med en Macbeth på Schaubühne och 2005 efter en lång väg tillbaka iscensatte samma drama i Düsseldorf i en bloddrypande våldsam uppsättning, som av kritikerna valdes till säsongens bästa, visar nu genom en iscensättning från Deutsches Theater hur vi misstar oss.

Scenen är kal. Scenografen Johannes Schütz har med vita linor tecknat konturerna av ett rum. En huvudstor fyrkant längst fram visar sig vara baksidan på en målning. Eftersom väggar saknas i tittskåpet öppnas rummet mot ett okänt djup, d.v.s. scenväggen. Av möblemanget återstår fyra stolar, en CD-spelare och ett bord med all spriten: brandy, vodka, gin och whisky.
I fokus står spelet och språket, inte miljön i New Carthage. Hade Albeetexten varit något mera subtil och översättningen mindre grov kunde vi ha varit på väg ut i en atensk skog, precis som i Goschs senaste iscensättning på Deutsches Theater, i Shakespeares En Midsommarnattsdröm. Gosch släpper lös sina skådespelare i den eviga teaterns ord- och känslodueller.

Det hävdas ibland att tysk teater är mer inriktad på ordet än svensk; en av föreställningens skådespelare, Ulrich Matthes, i begynnelsen germanist, är en replikernas mästare, känd för radioinstuderingar av tyska klassiker och filmroller i Untergången och Schlöndorffs Der neunte Tag. Hos Gosch är det inte fråga om nyanserad retorik, snarare om råhet, om senor och diafragma i uppror. Föreställning får en fascinerande rytm genom växlingen mellan våldsam språklig explosion och moment av tystnad.

52-åriga rektorsdottern Martha är precis som Hedda Gabler och Alice i Dödsdansen inlåst i ett miserabelt äktenskap utan rymningsmöjligheter. Corinna Harfouch gör henne yngre än i pjäsen, fysisk och svettig i sin minimala lilla svarta, förförisk med tomma ögon och förgörande likt ett svältande rovdjur, men sårbar som ett barn i sin vrede och sterilitet.

Maken, 46-årige George, docent i historia, i vit skjorta, jeans, svart rock och hornbågade glasögon är i Matthes gestalt en tärd förlorarnas förlorare vars mörka blick öppnar porten mot avgrunden. Han är en man utan barn och framtid, vars karriär är slut. Men George är klok nog att inse fördelen med detta i det sadistiska spelet, och just därför, just denna kväll, går han segrande ur striden sedan han tagit livet av parets påhittade son. Mest suverän är Matthes när han som underdog härmar eller brister ut i kroppsligt virtuos komik.

George och Martha binds till varandra av leda och ett märkligt, ömsesidigt, sadistiskt begär som inte nöjer sig med strupgrepp och slagsmål, eller ens en skjutvapenattrap som riktas mot Martha, utan ständigt söker nya offer. Oskyldiga charader och sällskapslekar övergår omärkligt i cyniska skratt och psykisk misshandel.

Illa däran är även det yngre paret i pjäsen, biologen Nick och hans flickvän Honey; intet ont anande bjuds de in till detta medelålders inferno. Alexander Khuons Nick i sin anorak och blå t-shirt är den tröge unge opportunisten, erotiskt fumlig som en skolpojke. Han har gift sig med Honey för pengars och en skengraviditets skull, är dum nog att avslöja detta för George som utnyttjar situationen för att håna dem båda. Katharina Schmalenbergs anorektiska gestalt är inte ens pjäsens söta flicka, utan en hysterika som genomför lysande pantomimnummer när hon dansar som en uppskruvad docka.

De fyra aktörerna intar en lätt men ändå märkbar distans till sina roller. Grovheten är frampolerad med finess. Ingen drar sig för att framstå som frånstötande när han/hon slåss, kräks och spottar. I denna vredens natt råder det totala kriget i en tröstlöshet som inte bara är New Englands utan världens, det är magnifik teater.

Magnifikt pratsamt gästspel

Ett slitet verk som spelas med ny kraft, skriver Roland Lysell om gästspelet Vem är rädd för Virginia Woolf på Dramaten i Stockholm.