Magister Lindström höll skrattlektion

Fredrik Lindström fick publiken att le åt sig själva i en igenkänningsfest med både yta och djup, skriver Björn Lövenlid.

Foto: Magnus Liam Karlsson

Teater & musikal2013-09-29 15:15
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det händer fortfarande att Fredrik Lindström presenteras som doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet. Trots åratal av anarkistisk radiohumor, långfilmer, böcker, krogshower och folkkärt programlederi, så har denne underhållare liksom inte riktigt lämnat sina rötter som forskare och akademiker.

Detta blev tydligt redan när han gjorde entré på Konserthusets scen på lördagskvällen. Han rullade in en flanellograf, greppade en pekpinne, petade upp glasögonen på näsroten och började sedan att undervisa.

Magister Lindströms lektion handlade väldigt lite om språkforskning. I stället uppehöll han sig vid ett av sina andra hjärteämnen: landet Sverige och det svenska folkkynnet. Det blev något så ovanligt som en etnografisk humorfest skildrad genom en skrattspegel.

Med högt uppdrivet tempo och ett pärlband av välfunna vardagsobservationer lyckades han leda i bevis att Sverige inte alls är ”landet lagom” utan ett extremistiskt land i flera avseenden.

Även om vi älskar att beskriva oss själva som rationella konsensusmänniskor som helst inte svävar ut i otyglade känsloutlevelser, så är vi samtidigt oerhört moderna och individualistiska.

På Lindströms flanellograf placerade sig Sverige högst upp i högra hörnet, ett lika individualistiskt land som USA fast utan deras traditionella familje- och religionsvärderingar.

Vi svenskar är också lika mycket besatta av modernitet och trender som japanerna, samtidigt som vi förkastar deras traditionalistiska syn på könsroller och hierarkier.

I sann akademisk anda tecknade han också en tydlig bakgrund till varför det har blivit så. Det var vår strävan efter modernitet och ingenjörsvetenskaplig flit som lyfte landet från extrem fattigdom till extrem rikedom på bara ett sekel.

Därför, menade Fredrik Lindström, är vi fortfarande besatta av att dricka det allra senaste kaffet (är det lungo som gäller nu, eller var det förra året?) samt att kvantifiera och mäta allt. Medan tidigare generationer svenskar doftade på mjölken för att se om den dög att dricka, ägnar vi oss åt numera åt att undvika klockslaget då datummärkningen går ut.

Siffror, konsensus, rationalitet, ensamhet. Svensken framställdes inte som någon muntergök direkt. En fin sak med hela Lindströms föreläsning var emellertid att den visade på en helt annan sak: svenskar kan vara extremt humoristiska och underhållande, i alla fall om svensken i fråga heter Fredrik Lindström.