Magisk Mumin kommer i radio

Jag har aldrig gillat Mumin. Jag vet – att skriva det är som att svära i kyrkan. I alla fall om man befinner sig inom höglitterära sammanhang.

Men visst har även jag sett denna ikons storhet. Har inte bara skrivit uppsats i barn- och ungdomslitteraturvetenskapen om just Tove Jansson och kometen, jag har nog varenda bok där hemma. De flesta dock olästa.

För det finns någonting kväljande käckt i Muminberättelserna som fått mig att baxna. Och rygga tillbaka. Det är så helylle, så rätt att det skapar en trotsighet som jag känner igen från barnsben. Inte för att jag läste Mumin som liten, i ärlighetens namn läste jag vare sig Mumin eller någonting annat. Nej, aversionen kommer nog snarare av tv:s dramatiseringar och tecknade serier.

När nu Unga radioteatern sänder Det osynliga barnet som dramatiserad sommarföljetong framkommer dock Tove Janssons storhet i ett annat sken. Här i Ada Bergers regi, som tidigare regisserat Filippa Bark och Döden samt förra årets Lagom nära döden på Uppsala stadsteater, är den skavande finlandssvenskan, förnumstigheten och käckheten som bortblåst.

Följetongen är magisk och får mig äntligen att förstå fascinationen inför detta troll – för vilken poesi, vilket djup! Jag drunknar, fullkomligt frossar i de fantastiska avsnitten som tar sin utgångspunkt i novellsamlingen Det osynliga barnet. Här får vi höra dramatiseringar av novellerna Filifjonkan som trodde på katastrofen, Hattifnattarnas hemlighet, Vårvisan, Historien om den sista draken i världen och naturligtvis också Det osynliga barnet.

Rollerna är besatta med idel favoritskådespelare: Jacob Ericksson, som muminpappan med ett stråk av Kapten Klänning i sin röst, Malin Cederbladh som den smått hysteriska Filifjonkan, Björn Kjellman som skånsk (Bob Hansson-lik) Snusmumrik och Shima Niavarani som My, alltid i en klass för sig.

Den bästa novellen är sparad till sist i serien: Hemulen som älskade tystnad. Här med Mattias Fransson från Klungan som gör en underbar Hemul, med många likheter från hans tidigare skapelser. Hemulen som inte önskar sig något annat än tystnad blir av sin skräniga och okänsliga släkt, som egentligen inte menar något illa, placerad som biljettknipsare på den livliga nöjesparken. Stackarn! Men till slut lyckas han ändå förmedla sin dröm om att bli ”pensionärad” och få bygga ett dockskåp med massor av tomma och tysta rum. Och hittar också trots allt något annat i sin tystnad och ensamhet.

Det är ren och skär njutningsfull poesi. Och jag har ”roligt utan att skrika mig fördärvad”, som Hemulen uttrycker det, och även jag skrattar och gnolar lite, lyssnar på ännu ett avsnitt. Sneglar mot böckerna i bokhyllan. Och känner mig rik!