I pjäsen ”Tjock-Steffe”, som handlar om den ökände ”Uppsalamaffians” forne ledare, möter det dokumentära det fiktiva. Jag orkar inte dra upp den gamla etiska principdiskussionen kring den saken, och det tror jag inte att någon annan gör heller. Blandformer, så kallad ”faktion”, är väl numera helt enkelt allt som är fallet.
Däremot kan jag konstatera att den tyngande verkligheten den här gången inneburit konstnärliga problem. Först och främst: Pjäsen lider av ett slags redovisningsplikt.
I väntan på en rättegång tänker en åldrad Stefan Eriksson (som han egentligen heter) tillbaka på sitt liv. Alla de viktiga hållpunkterna i karriären spolas igenom: småaffärer i tidiga 20-årsåldern, "Uppsalamaffian", långt fängelsestraff, comeback som direktör för spelbolaget Gizmondo, konkurs, krasch med lyx-Ferarrin i Malibu, nytt fängelsestraff etcetera.
När det är som värst tycks skådespelarna – som allihop framgångsrikt delar på huvudrollen, gestaltande olika sidor av honom – läsa högt ur en ambitiös Wikipedia-sida. Visst är det trots allt rätt underhållande, storyn är ju extravagant. Men vad finns bakom den där perfekta dramaturgiska gangsterbågen? Vem är egentligen Stefan Eriksson?
Martin Lindberg, som både skrivit och regisserat, har inte förmått göra ett verkligt urskiljande. Kanske har han förtrollats av det rika stoffet. Och kanske är det den förpliktigande verkligheten som gjort att han inte lyckats vrida upp den till ett konstnärligt intressant porträtt.
Vi får några halvhjärtade utkast till fördjupning. En dyster barndom, där den kriminelle suputen till farsa försvinner och där mamman lämnar sonen till mormor och morfar. En sliten scen där några mobbare sparkar på en liggande Tjock-Steffe, som sedan livet igenom intalar sig själv: "Jag är inte han!". Men hela uppväxtspåret möts snart av en brasklapp. Den nutida, före detta gangsterledaren protesterar nämligen: ”Det är gottköpspsykologi!”
Och jag är inte den som säger emot.
En annan, vidare samhällsvinkel som prövas är den fina gränsen mellan affärsvärldens kreativa, chansande entreprenör och den kriminelle. Det nyliberala paradigmets dyrkan av jaget, den starke. Men inte heller den får utvecklas riktigt. Allting drunknar i faktaredovisningen.
I slutet av pjäsen ger Tjock-Steffe själv svar på frågan om hur det kunde gå som det gick: ”Jag blev den jag blev för att jag kan och vill”. Så har han kanske sagt i någon intervju med Martin Lindberg (vem vet?). Och det är ungefär där den här berättelsen landar.