Folkoperans första uppsättning i höst, Puccinis Madame Butterfly i regi av tyska Katharina Thoma, innebär av allt att döma en dramatisk rivstart på säsongen som också medför byte på chefsposten när Mellika Melouani Melani efterträder Mira Bartov. Puccinis både lyriskt sockrade och blodigt tillspetsade opera ges en tolkning som i sin stramhet och logiska utveckling både övertygar och engagerar, något man inte alltid kan säga om verk som får se sin handling förflyttad i tiden.
Butterflys lika välkända som alltid lika sorgliga öde utspelas fortfarande i en markerad japansk miljö men i modern tid i ett trångbott höghus med platt-tv och parabol: de japanska och amerikanska kulturerna både samverkar och kolliderar. Julia Müers scenografi är modernistisk och stramt funktionell och speglar suggestivt skeendet i husets olika plan. Den unga flickan Cio-Cio-Sans situation får i uppsättningen tydliga och många paralleller med vår egen tids problematik där kulturkrockar, ytfixering och illusioner ofta får ödesdigra konsekvenser på det personliga planet. Plötsligt blir Butterfly inte bara en repertoaropera utan även ett drama med ärende.
Det börjar oförbindligt med det av den flinke alltiallon Goro lättsinnigt arrangerade äktenskapet för att sedan stramas åt allt mer. Redan efter vigseln är katastrofen ett faktum: Butterfly blir utstött av sin släkt och lämnas snart av sin amerikanske man Pinkerton för att leva i spänd väntan och förhoppning om hans återkomst. Självbedrägeriet betalas med livet när han återkommer med sin naivt amerikanska hustru.
I dramat växer Charlotta Larssons Butterfly från ett oskuldsfullt våp till en kraftfull och självmedveten kvinna där såväl hennes vokala styrka som eminenta kroppsspråk skapar förutsättning för den gastkramande slutscenen. Det dubbla i kulturerna belyses föredömligt i Katharina Thomas personregi där undertexterna i samspel med de musikaliska koderna lyfter fram och berör. Programhäftets kreativa utformning med anspelning på dagens manga- och lolitakultur ger ytterligare perspektiv på Thomas läsning.
Även om Charlotta Larsson i hög grad dominerar föreställningen är besättningen i övrigt stark. Ivonne Fuchs gör en varmt inkännande tolkning av väninnan Suzuki, Christian Juslin en korrekt tillyxad Pinkerton, Anders Larsson en dominant konsul Sharpless och Daniel Ralphsson en mer än vanligt flexibel Goro. Också i de mindre rollerna märks en föredömlig personinstruktion, frånvaron av textmaskin för också det goda med sig att man koncentrerar sig på de sceniska detaljerna. Orkestern, placerad bakom en halvgenomskinlig ridå bakom scenen, leddes engagerat av Per-Otto Johansson som nyanserat fick fram både de lyriska momenten och de dramatiska kulminationerna i Anders Högstedts bearbetning.
Det är precis trettio år sedan Folkoperan spelade Madame Butterfly i provisoriska lokaler på Roslagsgatan, då med en minimal orkester förstärkt av Georg Bolins tonbord. I dag är Folkoperan ett fullvärdigt operasällskap, visserligen finansiellt utsatt men så länge Kungliga Operan saknar en modern scen och satsar på en alltmer populistisk repertoar konstnärligt viktigare än någonsin. Madame Butterfly förnyar än en gång traditionen på Folkoperans vis.
MADAME BUTTERFLY. Clara Bystrand i titelrollen ch Ulric Björklund som Pinkerton i Folkteaterns uppsättning av Puccinis klassiker. FOTO: Markus Gårder