Det har gått 28 år sedan Mats Eks version av "Svansjön" hade urpremiär. Den då så radikala nyversionen av en klassisk romantisk balett där de skränande och skalliga svanarna med håriga bröst ovanför tyllkjolarna rörde om bland balettkonnässörernas känslor, liksom prinsens sökande efter en sexuell identitet. Idag är inte tankarna om könet som en social konstruktion lika nya och flera koreografer har uppdaterat samma stoff. Snart gör till exempel Benke Rymans streetdanceversion med prostituerade och knarkande svanar återbesök på Dansens hus.
Men nästan tre decennier efter urpremiären känns Mats Eks koreografi inte alls daterad eller ens åldrad. Det burleska som profilerade Cullbergbalettens tolkning har fint vävts in bland Operabalettens förfinade framtoning och bildat en läcker och mångbottnad syntes. Det finns scener som består av hisnande vacker dans men också scener med humor i mer jordnära och komiska kroppsuttryck.
Prinsen är inledningsvis ett stort barn, en tonårsvalp som försöker finna sig själv sig i det stela hovlivet. Dansaren Clyde Emmanuel Archer bygger in både underlägsenhet, osäkerhet och kaxig upprorslust i sin tolkning av prinsens roll. Men han försöker också förhålla sig till den rödklädda drottningen och hennes stränga förväntningar.
Svanarna gör entré barfota och hjulbenta. Några skränar och de är allt annat än sprött kvinnliga i tåspetsskor. De är väldigt annorlunda i jämförelse med den rosaklädda och sirliga flickan som drottningen har utsett åt prinsen. Sagan rullar på, på ett sätt lik originalet men försedd med mer intressanta iakttagelser av mänskliga relationer, dansade kommentarer och rena upptåg.
Marie-Louise Ekmans scenografi består av ett stiliserat draperi målat i fonden och i en drömscen vänds det helt sonika upp och ner. När prinsen reser och hamnar i ett kastanjeknattrande Spanien byts den mot ett rött, mjukt fladdrande tygstycke. Men vad föreställer egentligen trudelutten till höger på scenen? En snäcka? För det är väl inte svanbajs?
"Svansjön" i denna version är likafullt en lysande föreställning, där Operabalettens elegans blandas med humor och rörelsepsykologi på ett fantastiskt sätt. Kungliga hovkapellet, under ledning av Jonathan Darlington, ger verket ytterligare djup och finess. Sällan har väl Tjajkovskijs vemodighet i tonerna lyst klarare och mjukare medan rörelsernas "undertexter" ger märg och must åt verket.