”Livet måste ha mening”. Så lyder titeln på psykologen Viktor Frankls klassiska bok om människans förmåga att skapa meningsfullhet även i de mest krisartade situationer. Hos PO Enquist finns en liknande och återkommande sentens, som på sätt och vis framstår som en av de grundläggande impulserna för hela författarskapet: Hur hänger det ihop? Hur kan man sätta samman det till synes splittrade livets fragment till en sammanhängande och meningsfull helhet?
Denna fråga är minst sagt akut för Pojken i Enquists pjäs ”I lodjurets timma”, han som sitter inspärrad på en sluten psykiatrisk anstalt efter att ha mördat två människor i sin morfars gamla hus. Det hus Enquist ständigt återvänder till. Huset med himlaharpan, lyckoträdet och grodorna som måste försvaras. Enquist skrev sin märkvärdiga pjäs under de alkoholiserade åren på mitten av 1980-talet, de som han så naket skildrar i självbiografin ”Ett annat liv” och under vilka han paradoxalt nog skrev sitt kanske främsta mästerverk – ”Nedstörtad ängel”. En roman med vilken ”I lodjurets timma” delar ett antal teman.
Pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1988, då i regi av Göran Graffman. Nu är det den unge norrmannen Johannes Holmen Dahl, nyligen utexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo och som gjorde en av förra årets finaste uppsättningar med Jon Fosses ”Barnet”, som regisserar. Dahl är utan tvekan en regissör att hålla ögonen på. När många regissörer idag tycks ha gjort en dygd av att lyfta fram den egna genialiteten, med tolkningar svagt förankrade i texten och med ett ljummet intresse för teaterns hjärta, det vill säga skådespelaren, så gör Dahl precis tvärtom. Här handlar det om en noggrann läsning av texten och ett avskalat uttryck som sätter skådespelaren i centrum. Det är oerhört befriande att se.
Lika befriande är det att se denna liksom avspänt och självklart välspelande skådespelartrio. Michael Jonsson är snudd på storartad som Pojken, på ett ögonblick förvandlad från behärskat introvert till exploderande aggressiv. Ingela Olsson har alltid en naturlig pondus på scen, men här är hon också alldeles öppet sårbar som prästen som tvingas omvärdera sitt kall när hon inser att Gud kan vara en spinnande katt och Kärleken en morfaders hus. Nina Fex är det ganska högmodiga förnuftets stämma i detta mörka trosdrama. För det är ytterst vad Enquists pjäs är. Utöver frågan om hur allting hänger ihop finns i botten av Enquists drama en annan lika outgrundlig fråga: Är uppståndelsen möjlig? Ja, tycks pjäsen svara.
Den här uppsättningen gör det faktiskt riktigt enkelt att tro på sådana mirakler.