Den som sett Sunil Munshis uppsättningar på Uppsala stadsteater (nu senast Lady Huttons älskare och tidigare Hjärterhus och Fucking Måsen) kommer att känna igen den slicka och oerhört snygga inramning Munshi gett monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Dramaten. Målarsalen är tom så när som på de ljusanordningar som ramar in scenen (just ljuset är något Munshi alltid tycks arbeta väldigt medvetet och effektivt med). En mikrofon hänger ner från taket, men det är allt, annars är det endast ljusriggarna som utgör scenografi i detta minimalistiska scenrum. Ett scenrum i vilket Melinda Kinnaman snart kliver in, även hon lika slick och snygg, med stilren klänning, höga stilettklackar och blond Ann Heberlein-liknande peruk. Sedan greppar hon micken, och fram för allt publiken, som hon sedan under den närmare en och en halv timme långa monologen inte släpper ur sitt grepp.
Det är en djupt imponerande skådespelarprestation Kinnaman genomför. För, herregud, vad bra hon är! Hon står där fångad i det skoningslösa ljuset, blottad och liksom naken, och fullkomligt äger scenen. Det är en uppvisning av en skådespelare som till perfektion lärt sig behärska sina uttrycksmedel. Hon viskar, skriker, sjunger, dansar. Men fram för allt sliter hon hjärtat ur kroppen, håller upp det inför publiken och berättar, utlämnande och förbannat, om hur det är att leva med diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Hon berättar om den näst intill förintande ångesten, hypomanin, självmordstankarna, det ständiga dåliga samvetet, inte minst gentemot barnen. Hon rabblar namnen på alla de antidepressiva medel hon tvingas trycka i sig och ropar i förtvivlan till en Gud som vägrar att svara.
Texten är en dramatisering av Ann Heberleins uppmärksammade bok, som redan blivit teater i bland annat Göteborg och Uppsala (med Maria Sundbom i rollen). Här har Heberleins text, i Åsa Lindholms dramatisering, blivit en föreställning omöjlig att värja sig emot, som tvingar åskådaren att öva sin empatiska inlevelseförmåga, vilket ju god teater nästan alltid gör. Men det är också en föreställning att spegla och känna igen sig i. En gestaltning av hur vansinnigt svårt det kan vara att ta sig igenom detta smått orimliga liv.