Lysande i ambivalent drama

Musiken dånar över den grönmålade baren: Everybody’s got a hungry heart, sjunger ”The boss” medan den medelålders mannen liksom repar mod innan han börjar tala om ånger. Något han för övrigt absolut inte tror på. Nej, här gäller orsak och verkan, att ta ansvar för sina självvalda handlingar eller ickehandlingar. Att inte önska sig det omöjliga. Inte visa vekhet utan anpassa sig och analysera motståndet.

Han upprepar orden, liksom ett mantra, som om han ville övertyga sig själv. Liksom nöta in orden in i märgen. För vacklar han inte? Jo, någonstans finns där en tvekan. En liten ettrig fråga som ändå skaver och vägrar ge vika, lika envis som dottern. Hon som han uppfostrat till sin kopia, en avbild av sig själv. Envis och orubblig.
Gjorde han rätt? Mot henne som nu är död, frågar sig skådespelaren Leif Andrée som med ytterst små medel lyckas tydliggöra denna ambivalens som vilar i dramat.  Inte så mycket i orden som i honom, i pauseringarna, i hållningen. I hur han stakar sig och tar om. Det är alldeles lysande skådespel Andrée bjuder på. Så övertygande att jag fullkomligt hänger vid hans läppar denna premiärkväll på Teater Galeasen. Suger i mig varje stavelse i monologen Agamemnons förbannelse, skapad av Christina Ouzounidis, en av våra mest intressanta nutida dramatiker i Sverige med den nyskapande Teatr Weimar i Malmö som bas. 

På Teater Galeasen är hon dock en flitigt använd dramatiker. Senast i vårens Historien lyder och tidigare också med Lagarna, en hyllad föreställning som valdes ut till Teaterbiennalen 2011. Liksom i de tidigare föreställningarna tar även Agamemnons förbannelse sitt avstamp i de grekiska dramerna och gudaberättelserna. Fast nu snarare i opposition till dem. Ett slags anti-drama.  En motsägelse. Men ändå tätt, tätt sammankopplad till hela Agamemnonmyten med den mördade dottern.

I pjäsen, som hade urpremiär 2009 på Malmö stadsteater, har Ouzounidis snarast velat undersöka ”hålrummet” mellan det som sägs och det som uttrycks i exempelvis tonfall och rörelser. Själva undertexten. Något som också framkommer i Jens Ohlin drivna och samtidigt känsliga regi.  Bara på det sätt som Ohlin tillsammans med Sutodas imponerande scenografi och ljussättning, i ett tätt samspel, lyckas kontrastera monologens tonfall och intensitet mot den fysiska omgivningen. Från larmande musik och tv-flimmer till ett nästan svart rum. Ett rum uppfyllt av Leif Andrées gudabenådade gestalt.