Lysande Bruno på Reginateatern

Det finns väldigt mycket att säga om Bruno K Öijer. Att se honom läsa dikter från hela sin snart fyrtioåriga karriär är en akt av kärlek. Bruno älskar publiken, och publiken älskar Bruno. Fem minuter före föreställningen är det alldeles tomt i foajén till Reginateatern och jag får en chock när jag kommer in genom dörrarna. På utsålda föreställningar brukar trängseln vara stor och några ögonblick tror jag att Uppsalapubliken har förlorat förståndet och stannat hemma. Men så är det inte, alla stolar är upptagna och den förväntansfulla publiken har helt enkelt letat sig in i salongen lite snabbare än vanligt - bara en sådan sak.

Och så står han där, Bruno Keats Öijer. Han är ett väsen. En gnutta Bob Dylan, en handfull Art Garfunkel och lika delar Christer Pettersson, Sideshow Bob och Gollum kastade i en mixer och förvandlade till bläck och nedskrivna på en evig papyrus i form av de allra största orden. Han använder nötta ord, Bruno Keats, och även om det knappast är en överraskning är det svårt att inte bli förvånad över hur bra de fungerar. Varje gång. Det är få, väldigt få, som decennium efter decennium kan ställa sig på en scen och väsa fram ett kväde om räls och lååånga cigaretter och få det hela att kännas aktuellt och, ja, helt oumbärligt.

Egentligen räcker det att konstatera följande: På sitt huvud bär poeten en mossgrön hatt. Runt hatten sitter ett grönt band på vilket en glänsande brosch med små stenar är placerad. Han har en likadant smycke på bröstet och det hela känns ganska genomtänkt och korresponderar dessutom med ett par stora ringar på vänsterhanden. Hatten kunde vara en hälsning till Snusmumrikens slokhatt och när poeten tittar uppåt blir hattens generösa brätte en kamouflagefärgad gloria.
När Miles Davis gav konserter brukade han mot slutet av sin karriär bara avslöja vilken kostym han skulle bära under föreställningen. Det räckte med det. Hans trumpet talade för sig själv och behövde ingen vidare introduktion.
Så är det med Bruno och orden också.

Lysande Bruno på Reginateatern

Bruno K Öijer frälste Uppsala med en mossgrön slokhatt, skriver Sebastian Johans.