Det är passande att det är på just Gottsunda Dans & Teater som Dermot Bolgers monolog The Parting Glass gästspelar för en kväll. Bolger, den framstående irländska författare som gästar Uppsala den här veckan, har nämligen i Dublinförorten Ballymun, tillsammans med Ray Yeates, skapat en teaterverksamhet som på många sätt liknar den som Lotta Gahrton & co bedriver i Gottsunda. I den uppmärksammade The Ballymun Trilogy gestaltade Bolger livet i den beryktade förorten och regissören Yeates lät boende i området agera i föreställningarna. Den som besökt teatern i Gottsunda känner igen arbetsmetoden. Därför kändes det som ett mycket naturligt möte när Bolgers pjäs på måndagskvällen, efter ett framförande av Gahrtons dansföreställning Min mamma är en import, spelades på Gottsundascenen.
Men redan tidigare under måndagseftermiddagen gavs en introduktion till Bolgers författarskap, då författaren framträdde på stadsbiblioteket i ett samtal med Maria Allström. Här fick publiken en god överblick över författarskapet, i hela dess bredd. För Bolger är inte bara dramatiker, utan även poet och prosaist. Några av hans romaner finns också översatta till svenska. Bolger inledde med att läsa några av sina prosalyriska, mycket målande, dikter. Dikter präglade av ett socialt engagemang och starkt sentiment. Något som det skulle visa sig att även kvällens höjdpunkt, monologen The Parting Glass, präglades av.
I The Parting Glass, som är en uppföljare till In High Germany, använder Bolger fotboll som en metafor för Irlands ekonomiska kollaps. Monologen, som framförs av en fantastisk Ray Yeates, utgår från den för varje irländsk fotbollsentusiast så ödesdigra match då landslaget, på grund av en missad handssituation och en ouppmärksam svensk domare, blev snuvade på ett VM-slutspel. Bolger lyfter sedan blicken och låter sin karaktärs hela liv nystas upp, ett liv där förlusten av en livskamrat och förhållandet till en son utgör nerv och centrum. Texten är lika mycket en bearbetning av en förlorad kärlek som ett förlorat land. Det är inkännande och mycket välskrivet. Och, framför allt, oerhört imponerande framfört. Yeates spel är denna råkalla måndagskväll så varmt och ömsint att hjärtat värker och ögonen tåras.
Det enda att beklaga är att det var så glest i bänkraderna, att så få tog chansen att se Bolgers dramatik för första gången spelas i Sverige. Det här var definitivt värt en större publik.