Det är mycket Norén nu. Ja, lyckligtvis inte i livet, men på scenen och i bokform. I går utkom fortsättningen på dramatikern och författaren Lars Noréns så omdiskuterade (och i mina ögon rent förskräckliga) dagbok, men också, förutom en ny iscensättning av Så enkel är kärleken på Scalateatern, ett helt nyskrivet drama.
Pjäsen med det märkliga namnet 3.31.93, som syftar på dramats tre akter med 31 scener som alltså blir 93, hade urpremiär förra fredagen på Stockholms stadsteater.
3.31.93 är ett storvulet drama som i sitt omfång (och även titel) påminner om Noréns tidigare Personkrets 3:1. Fast denna gång är det inte samhällets bottenskick som står i fokus utan Norén har i stället valt att gestalta den växande gruppen av medelklassmänniskor.
Hela 25 människors livsöden gestaltas under den nästan fyra timmar långa föreställningen. Regissören Sofia Jupiter har, efter att ha regisserat två Norénpjäser tidigare, blivit handplockad av dramatikern själv och har fritt fått stryka ner det dryga 600 sidor långa manuset till hälften.
Allt inramat av Lars Östberghs effektfulla och strama scenografi med sittmöbler, snö och aska – liksom en pendang till stadsteaterns tidigare uppsättning av Noréns Stillheten där pjäsmanuset föll som snö över den tomma scenen.
Det är en oerhört lyckad iscensättning, även om det stora antalet människor som ska gestaltas också ställer till problem. Som publik får man aldrig riktigt sjunka in och förlora sig i dramat eftersom pjäsen är så fragmentarisk – även om de små glimtarna av människors olika liv och öden byggs ut och tätnar allt eftersom.
På många sätt är det ett klassiskt Norén-drama med den trasiga familjen i fokus även om föräldraskapet och barnets roll är långt mer central än tidigare. Men mest handlar pjäsen om att komma hem. Eller snarare om att hitta hem i tillvaron. Vilsenheten är fundamental. I mångt ser jag pjäsen som en civilisationskritik – ett ifrågasättande av hur vi tillvaratar våra liv och våra medmänniskor.
Det blir tydligt i den korta scenen där de nyanlända döingarna förbluffas över livets plötsliga slut, allt det där man skulle sedan blir så skriande påtagligt. Men kritiken blir framför allt uppenbar i pjäsens galna ”sanningssägare”, en roll som gjuten för Emil Almén.
Det är för övrigt något man kan säga om samtliga skådespelarprestationer. Visst finns här favoriter som Almén, Elisabeth Carlsson och Thérèse Svensson, men Sofia Jupiter har med Noréns manus lyckats lyfta fram det absolut bästa ur varje skådespelare. Det är stort.
Tyvärr går det inte att säga detsamma om skådespelarprestationerna i Så enkel är kärleken som hade premiär på Scalateatern i onsdags även om jag så önskade – för det är 18 år sedan Thorsten Flinck stod på scenen. Då på Dramaten i Ingmar Bergmans uppsättning av Misantropen. Hur det gick sedan vet vi. Ett gravt missbruk tog inte bara hans konstnärliga förmåga och genialitet utan nästan också hans liv. Det som Flinck presterar denna kväll är långt ifrån hans forna glans. Men så finns där inte heller dynamiken i Rickard Günthers regi.
Det är hett som i helvetet i salongen, men dessvärre inte på scenen. All den desperation och laddning som borde ligga mellan de två olyckliga paren, med Anna Wallander, Thorsten Flinck, Malin Morgan och Tobias Hjelm, finns inte riktigt där. Den enda som håller ”tonen” denna kväll är Malin Morgan. En skådespelare som jag tidigare bara sett i mer lättviktiga produktioner, men som här övertygar i sin roll som den osäkra och av sin man misshandlade och kuvade kvinnan.
Nej, har man en gång sett Marie Göranzon och Jan Malmsjö göra pjäsen, på Vasan 1997, så framstår detta som en blek kopia. Men jag hoppas innerligt att detta kan vara en nystart för Thorsten Flinck – och att han snart med sin tidigare så makalösa regi åter kan skapa magi.