Lyckad gestaltning av stora frågor

En av de sorgligaste figurer man kan tänka sig är väl brevbäraren som aldrig får några brev, som ständigt umgås med bevis på att andra människor har vänner utan att själv kunna dela vardagen med någon. I Teater DaCapos nyskrivna pjäs Lyckan kommer, lyckan går, lyckan snubblar... heter han Oskar och har till nyligen haft en enda vän i världen, en strävhårig tax som nu är död och begraven, märkt av ett liv med alldeles för många kärleksfullt hembakade semlor.
När Oskar i sorgen ilsket lipar åt Gud finner hans personliga skyddsängel Angelo det bäst att för första gången uppenbara sig.

Det blir startskottet för ett magiskt samtal som rör sig långt utanför det ljust rosa sovrummet där tassavtrycken på väggarna blir en rent fysisk påminnelse om att den som inte är här ändå är kvar; vi kommer till livet efter detta, ner bland maskarna i taxgraven, till Oskars vardag när tvåsamhet ännu inte blivit ensamhet.

Rune Jacobsson (Oskar) har full kontakt mellan sitt kroppsspråk och sina repliker och kan mana fram helt andra rum än det som syns på scenen. Angelo (Magnus Lindén) försöker till en början upprätthålla en närmast parodisk helighet, men drar till sig små olyckor som tar ner hans änglalikhet till en mänsklig nivå. Man kan ana av hans bandagerade, omplåstrade yttre att livet (?) som skyddsängel inte är alldeles lätt.
Den här ängeln har ingen gloria, men väl ett cykellyse i pannan, och han breder sina vida - om än ganska fransiga och luggslitna - vingar över Oskar för att skydda och trösta. Pjäsen slutar med ett gemensamt "hej då" till publiken - en av alla saker att fundera på, för vad kan det egentligen betyda när en ängel och en människa tillsammans tar avsked av oss andra?

Lyckad gestaltning av stora frågor

Ett manus fyllt av frågor om livet och döden får lyckad gestaltning på Den Lilla Teatern, skriver Mårten Markne om Lyckan kommer, lyckan går, lyckan snubblar...