Innan man sett showen skulle man lätt ha kunnat gissa att titeln var ironisk. En komiker som gör en föreställning om hur lycklig han är låter alldeles för töntigt för att ens vara uthärdligt. Alternativt kunde det helt enkelt vara en total missräkning som slutade med magplask. Båda gissningarna är fel. Jacke Sjödin gör verkligen en show om hur lycklig han är och det fungerar utmärkt. Inte nog med det. Han lär publiken hur man blir lycklig och lyckas vända allt upp och ner så att tramset blir viktigast av allt.
Hur mycket som verkligen går fram till Reginapubliken är förstås osäkert och de som verkligen tar till sig och anammar manualen som gör en lycklig och verkligen börjar leva efter den går nog att räkna på ena handens fingrar. Att Jacke Sjödin pratar allvar mellan alla nödrim och tramsande är dock uppenbart.
Själv är han lycklig för att han sysslar med något han är bra på och som ger honom utmaningar. Allt enligt psykologiprofessorn Mihaly Csikszentmihalyis teori om flow, där man når euforiska tillstånd genom att arbeta hårt utifrån olika regelsystem och når stunder när man totalt går in i det man gör.
Ett annat tips är att försöka se det roliga i vardagen. Att tappa en tårta i kattlådan eller upptäcka att sonen skruvat upp bag-in-box:en så att det blir vinöversvämning i skafferiet är inte så roligt just när det händer, men det blir till bra historier.
Det simplaste rådet av alla är att helt enkelt ha roligt och roligt har man i Jacke Sjödins sällskap. Han har skapat sin egen lycka genom att följa sitt kall och blivit landets förmodligen fyndigaste rimmare. Genom det, främst i form av visor om dagsaktuella nyheter, som bilister som tar punggrepp, att Bert Karlsson vill ha tillbaka skolagan och Laila Bagge tycker att det är fel att hemlösa har mobiltelefoner, gör han publiken lyckliga. Åtminstone för stunden. Showen varar bara i två timmar, men det är i alla fall en bra början till ett gladare liv.