”Jag vill ha sex med dig”. När ÖFA:s Siri Hjorton Wagner pekar på mig går det inte att komma undan. I stunden vill jag inte det heller. Och det är i ögonblick som detta som det feministiska och normkritiska 10-års jubilerande ÖFA-kollektivets ”What happens in Uppsala stays in Uppsala” fungerar som bäst.
Ett syfte med performance-föreställningen är att få publiken att släppa loss, med utgångspunkt i berättelser från Uppsalabor. Flera av ÖFA:s medlemmar kommer från Uppsala och från kollektivets tidigare produktioner syns flera spår, som gruppaktiviteter i form av sång och dans. På genrepet inför Kulturnatts-premiären satt det mesta som det ska. Men det ska sägas direkt: den här föreställningen är ingenting för den som blir stressad av kick-off-aktiviteter, där anställda antas vilja lära känna varandra bättre genom påtvingade gruppövningar. I samma stund som vi i publiken uppmanas att ta av oss skorna innan vi går in börjar jag ana vartåt det lutar. Det blir också mycket riktigt en föreställning med närkontakt – inte minst bland publiken – men också med ÖFA.
ÖFA-kollektivet beskriver själva det som en händelse snarare än en föreställning, och publikens handlingar blir till själva verket. Fast det är tydligt att det passar några bättre än andra. Känslan i rummet är till en början rätt avvaktande och det är uppenbart att publiken delas i två: de sköna typerna som utan att tveka ger sig in i leken, och de mer avvaktande som hellre tittar på än deltar. Det är nog mer än en som gärna hade haft en skäms-kudde att gömma sig bakom ibland. Mycket riktigt är det också några ur publiken som faktiskt går därifrån. Men de flesta stannar och en del dansar loss och ser ut som att den här föreställningen är gjort precis för dem.
Så, hur fungerar det då? Ja, det går inte att avslöja för många detaljer om innehållet i föreställningen, eftersom överraskningseffekten är en stor del av upplevelsen. Men så här mycket kan jag berätta: jag pendlar mellan kåthet, skratt och en påträngande stark vilja att lämna rummet. Den intimitet som skapas mellan oss främlingar i rummet är ibland helt underbar. Men jag hade verkligen önskat att de mest plojiga delarna hade skalats bort, till förmån för ett uttryck med mindre dagislek och mer vuxenlust.
På väg ut hör jag ett grånat par samtala. De verkar nöjda men konstaterar: ”Men det gick lite till överdrift." Just så. Men för den som gillar överdrifter och att utsätta sig för dem är det en föreställning att rekommendera, obekvämhet och spexighet till trots.