Lunchteater som trollbinder
Skådespelaren Peter Bergared återkommer till Upsala stadsteater. På tisdag är det premiär för lunchföreställningen Prins Hatt under jorden. Med sagans kraft vill han trollbinda publiken bakom mattallrikarna.
Peter Bergared i Prins Hatt under jorden.
Foto: Anders Forngren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Under förra året spelade jag den i samarbete med Västmanlands länsteater. Det blev 67 föreställningar på nio veckor, det var maxat och man blev rätt slut efteråt, säger Peter Bergared.
Då spelades den bland annat på skolor och pensionärshem, men även som soppteater på Västerås teater.
— Pjäsen fungerar bra som lunchteater. Den tar lagom tid och den har rätt ambitionsnivå med ett tillräckligt enkelt och intressant tilltal för att passa in i den situationen.
Föreställningen, som har premiär på tisdag, kommer att spelas vid 14 lunchtillfällen i Teaterhörnan på Upsala stadsteater.
Prinsen en underordnad roll
Sagan är lite speciell. Även om det är en traditionell historia om en prins och en prinsessa så har prinsen i den här sagan en underordnad roll. Det handlar visserligen om honom, men det är prinsessan som agerar och driver historien framåt.
Prinsessan blir av misstag bortgift av sin far med prinsen som lever i mörker under jorden. Hon får under inga omständigheter se honom. Något som naturligtvis inträffar ändå. Vad som händer sedan får vara en överraskning för att behålla överraskningsmomentet för teaterbesökarna, men förvecklingar och förtvivlan blir det, och en ond häxa dyker upp.
Sagan är en nordisk folksaga från slutet av 1800-talet, men en liknande sagotyp finns även nedtecknad i den grekiska sagan Metamorphoses med historien om Amor och Psyche av den romerska författaren Apuleius.
— Där är det kanske lite tydligare vad den handlar om ur ett psykologiskt perspektiv. Men om man tittar närmare på prinsens starka bindning till häxan är det ganska uppenbart att hon måste vara en modersgestalt. Man ser hur ogärna mamman släpper sin son, och hur svårt det är för flickan att vinna sonen när mamman håller hårt i honom. Men det berättar jag inte i föreställningen, utan det får stå för sig självt.
Svårt att spela kvinna
Med hjälp av bara en grå stol och ett änglaspel som rekvisita gestaltar Peter Bergared ensam alla karaktärerna, totalt ett tjugotal. Att spela kvinna tycker han är roligt, men svårt.
- Jag har lätt att se humorn i saker och ting, då blir det lätt att jag skojar om kvinnor när jag spelar. Det blir lätt så att jag gör mig löjlig, men det vill inte den kvinnliga publiken se. Jag får tänka mig för noga när jag gör just kvinnoroller. Det är viktigt att inte göra dem vampiga eller våpiga.
Peter Bergared tycker om att se vuxna människor fascineras av historien när han spelar sagor för dem.
— När jag tittar på den vuxna publiken sitter de som tända ljus. Det är fantastiskt hur de lever sig in i sagans värld, samtidigt som de har sina vuxna referenser att fundera över och jämföra med. Det var samma reaktion som i Berättelsen om Perseus. Folk blir fascinerade av själva formen, att man berättar en historia med bara sin kropp. De lägger in all sin fantasi i mitt berättande, de skapar liksom hela berättelsen själva i sina huvuden. Det är det magiska som händer när man sitter och berättar en historia, precis som en bra historia i kafferummet.
Peter Bergared säger sig uppskatta den öppna attityden bland medarbetarna på Upsala stadsteater, och att spela just lunchteater är något som han verkligen gillar.
- Det är jätteroligt. Folk kommer med en annan attityd, det är inte den högtidliga kvällsattityden utan lite lättare. Jag gillar det direkta tilltalet som blir från scenen när folk sitter och äter. Det är angenämt att man sitter och pratar direkt med dem. Folk äter och skramlar med tallrikarna. Det är väldigt avslappnat.