Tänk dig själv att få hela livet i huvudet. Där har du huvudpersonen Laura i Sport & fritid. Hon får en fotboll i huvudet, någon talar om att den är hennes liv — var så god och gör något med den. Den typen av lösryckta metaforer bygger upp hela Sport & fritid.
Thomas Jennefelt och Niklas Rådström lyckas distansera sig från den linjära berättelsen. I stället består scenerna av bild efter fritt associerad bild från sportens kultur och språk. Det känns fräscht och fruktbart. Och du som inte tror att du bryr dig om sport kommer att bli förvånad: Din vardag låter sig utmärkt väl problematiseras med eviga maratonlopp, drömmen om det perfekta hoppet, ett lerigt omklädningsrum där man hamnar om man inte är bäst, och längtan efter att bara åka i sin egen takt med en ful toppluva.
Enahanda och statiskt
Så långt i princip rätt tänkt. Med sitt smarta persongalleri och egna stil är Sport & fritid en udda fågel som egentligen har viss potential att bli lite av en kultklassiker. Tyvärr håller inte musiken för det. Det dröjer inte länge innan Jennefelts tonsättning blir bakgrundsmusik till pjäsen på scenen.
Körsångare känner lätt igen sig i Jennefelts egen variant av minimalismen, med upprepade legobitar, långa växlingar mellan två toner och tydlig rytmik. Har man hört en ny takt vet man att man kommer att höra den igen. Det ständiga tickandet av fjärdedelar eller åttondelar försvinner sällan, och samma malande mollklanger färgas på olika sätt genom precis hela verket. Det som utvecklas suggestivt i körklassiker som Villarosa sarialdi blir enahanda och statiskt i en fullängds-opera, och kan inte hantera textens skiftningar. I ariosopartierna blir orkestersatsen en ren matta, utan antydan till interaktion eller beledsagande. Skönhet saknas inte, men spänning och variation — och då är det kört.
Minnesvärd insats av Lena Hoel
Den som hanterar det bäst är avgjort Lena Hoel som Laura (glöm Petrarca, tänk lagerkrans och segrare). När det blir stillastående i monologerna surfar hon på rent skådespeleri. Vissa av dem hade kunnat bli riktiga longörer, men hon fyller dem med frustration, storögd förundran, inåtvänd reflektion eller ren mänsklig tjurighet. Inte många sångare har ett så plastiskt ansikte och ett så medvetet sätt att använda det, och sångarbetet är mycket bra. En minnesvärd insats.
Exakt instudering
Med sig hela tiden har Laura tre idrottsmän, alla med tydliga egna konturer och snyggt snickrade repliker. Lars Arvidson, Karl-Magnus Fredriksson och Eva Sahlin har ett eget samspel som tillhör det mer intressanta. Dessutom klingar de bra ihop, inte minst i andra aktens vackra och meditativa final. Och Sahlin (Hopperskan) står för kvällens déjà vu med sin exakta, och jag menar exakta, instudering av Kajsa Bergqvists hoppförberedelser — många timmar framför videon i höstas. Domarjäveln, Lena Nordin, är en annan roll med mycket egen karaktär, grå och spänd och besatt av regelverket, men inte utan en finessrik maktberusning. Givetvis den första att bryta ihop när Laura hoppar av den stora tävlingen.
Fingertoppsfri pastisch
Sportens myllrande massor ger alla möjligheter till scener som är visuella godispåsar och låter Jennefelt skriva högljudda körsatser med som bryter monotonin på ren energi. Och alla ska visst ha en egen nycirkusartist just nu, men det går inte att komma ifrån att det är kul att se på. Tyvärr har Rådström och Jennefelt slängt in en radiokommentator, en fullkomligt idiotisk och fingertoppsfri pastisch på Radiosporten. Harald Nygrens Ray framstår som en bykomiker som underhåller när något samhälle inviger sin första rondell. Om detta är en följd av Jennefelts erkända inspiration från gamla Svenska Mad var det synd att han drog med sig sin librettist i hissen ned.
Bra grundidé
Jennefelt och Rådström talar mycket om att spegla samtiden med hjälp av sporten. Men då går det inte att låta ett 30—40 år gammalt idrottsbegrepp fläckvis titta fram och störa. Det är som att skildra den moderna människan med hjälp av jitterbugg och Hylands hörna. Vi som har oturen att vilja följa både opera och sport köper inte scener där pojkarna är kraftkarlar i gymnastiklinnen som bara finns kvar i det militära, och handbollsflickorna med blå band över bröstet, som nätt hystar en boll till varandra i ring. Sveriges handbollsdamer spelar EM just nu — ring Katarina Arfwidsson nere i Ungern och hör vad hon tycker om den schablonen. Det har hänt en del i den unga svenska idrotten sedan Jennefelt och Rådström klättrade i ribbstolar och läste Rekord-Magasinet.
@3a Text:Grunden — att många aspekter av våra liv koncentreras och renodlas på planen — är bra. Och att dra upp det på opera-scenen. Men som Domarjäveln säger räcker det inte med att vilja; man måste kunna också.