Löjlig men värd applåder

Sweet Charity är en utomordentligt löjlig musikal. Men framförandet är så övertygande att man ändå måste stämma in i applåd­åskorna. Här finns dansnummer som faktiskt tar andan ur en.

Teater & musikal2006-02-11 00:00
Björn Lövenlid
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Musikalen Sweet Charity lär knappast vara sanktionerad av jämställdhetsombudsmannen. Här möts vi av en värld där kvinnornas huvuduppgift är att åma och kråma sig inför männens glupska blickar ända tills de blir så brunstiga att de lättar på sina plånböcker.
Det blir åtskilliga förföriska danssteg i kortkort och anonyma karlar som stryker omkring i skräddarsydda kostymer och hatt. När det gäller könsrollskonservering står Sweet Charity i en klass för sig. Till föreställningens försvar skall dock sägas att skildringen förmodligen inte ligger särskilt långt ifrån hur det faktiskt förhöll sig på dans­klubbar i New York 1966.

Yrvädret Nanne
Yrvädret Nanne Grönvall spelar den luttrade sällskapsdamen Charity som längtar efter ett Svenssonliv långt från åtsmitande klänningar och tafsande torskar.
Först hamnar hon hemma hos den italienske filmcharmören Vittorio, och histo­rien tar ett snedsprång in i Pretty Woman-träsket. Musikaldebuterande Rafael Edholm, som delvis har italienskt påbrå, balanserar på rätt sida om den etniska lyteskomikens gränser när han fingertoppskänsligt ges­taltar denne kliché-Don Giovanni med sin gråsprängda fläskkotlettskamning.
Därefter kärar Charity ner sig i en neurotisk revisor, förträffligt gestaltad av underskattade Kim Sulocki, en erfaren musikalartist som behärskar både fysisk humor och skönsång. Deras samspel är utmärkt
och även om Nanne inte förfogar över någon enorm musikalröst så har hon en charm som smittar av sig.

Farsartat tal
Talscenerna är dock medelmåttigt farsartade och inte särdeles originella. Det är först när dansarna släpps in som det börjar slå gnistor om föreställningen. Högfärdiga societetsdamer suger nonchalant på långa cigarettmunstycken medan snorkiga servitörer med ankstjärtshållning serverar. Sedan exploderar allt i en koreografi lika vältajmad som ett schweiziskt kvartsur.
I ett annat nummer tas vi med in i en hippiekyrka där de pårökta sektmedlemmarna rockar loss så att man tror att varenda skruv i Intimans scenbygge ska lossna.
Det är svårt att se något som skulle kunna stoppa den professionella nöjesmaskin som Sweet Charity faktiskt är.