Livstågan vinner och tar hem spelet

Teater:Upsala stadateater, Stora scenen: Nancy Viktoria av Gunilla Boëthius efter Elsie Johanssons böcker. Regi: Karin Enberg, scenografi: Marika Feinsilber, kostym: Gunnar Ekman, ljus: Jonas Nyström, mask/peruk: Johanna Rönnbäck, ljud: JohanBengtsson. I rollerna: VannaRosenberg, Inga Onn, Maria Antoniou, Nicholas Olsson, Anna Carlson, Robin Keller, Christoffer Svensson, Julia Marko-Nord, Gunilla Larsson och Crister Olsson.Går det att göra teater av Elsie Johanssons älskade romanserie om Nancy? När varje läsare redan har sin inre upplevelse klar om vilka personerna är, hur de ser ut och hur de tänker och känner?Svaret är ja! Visst går det. Och resultatet har blivit riktigt mäktigt i den dramatisering av trilogin som Gunilla Boëthius gjort och som under titeln Nancy Viktoria nu visas på Upsala stadsteaters Stora scen med premiär i gårkväll.Omålad stugaTå-Pelles stuga i Vendel på sandplätten nedanför rullstens­åsen står där i Marika Feinsilbers scenografi i omålat tillstånd, innan väggarna far till väders och lämnar interiören öppen för insyn. Tallskogen susar och breder ut sig över projektioner längs scenväggarna och i fonden. Vedbacken med sågbock och huggkubb finns på plats, liksom mjölkpallen.När föreställningen börjar är det sent 30-tal och midsommarafton. Den 13-åriga Nancy rör sig runt på scenen, plockar blommor och tar i besittning den ena miljön efter den andra. Så sätter den igång, berättelsen om ett Sverige där Folkhemmet knappast ens var påtänkt. Och där livet på den uppländska landsbygden för de understa handlade om fattigdom, råslit, rädsla för överheten och en bottenlös skam över den egna sociala lotten.I sin dramatisering av Elsie Johanssons tre böcker har ­Gunilla Boëthius huvudsakligen använt sig av stoffet i Glas­fåglarna. På så sätt är det skeendet från Nancys horisont under de tidiga tonåren som fått bestämma synvinkeln. Det är också från en ung människas känslovärld, som uppsättningen hämtar sina stämningsfärger, all livsaptit och sin nyfikna och trotsiga puls.På samma gång som ett stycke Bondesverige växer fram, har det därför blivit en pjäs om en känslig, sällsynt receptiv och mycket begåvad ung människa på tröskeln mellan barndom och vuxenvärld. Och de villkor som bestämmer tillvaron, närhon alldeles för tidigt tilldelas ett alltför stort ansvar. Där de anhörigas överlevnad blir viktigare än hennes egen framtid.Här föds en diktareLåt vara att Nancy Viktoria tillhör samhällets lägsta skikt och tvingas in i en position där hon efterhand tvingas skämmas för mycket. Hennes drömmar kan dock ingen hejda. Den svarta anteckningsboken är en följeslagarefrån allra första stund. Här föds i en strid ström av brev en diktare, som så småningom skall ta revansch och slå hela det litterära Sverige, och en större publik än så, med häpnad. Och hitta fram till många, många läsare.Allt detta har GunillaBoëthius sett i en säkert genomförd dramatisering, som lyhört återger tonen i förlagan. Och som inte minst är mycket framgångsrik när det handlar om att överföra kraften hos ursprungsberättelsen till den här scenversionen. Särskilt den okuvlighet som driver Nancy under hennes väg från barndom till vuxen kvinna har fått tydliga genomslag. Och detta i en omgivning där småskurenheten, avunden, skvallerövervakningen och glesbygdsmentaliteten lever i högönsklig välmåga.Men det som uppsättningen synliggör allra mest och som stannar kvar länge efteråt är tilltron till vad en människa äger av inre styrka. Det är den som till sist tar hem spelet. Och det utan att föreställningen är särskilt skonsam mot de inblandade eller gör några lovar kring sådant som kan vara övermäktigt, göra obeskrivligt ont, slå skoningslöst mot en redan hårt prövad tillvaro eller sätta livsviljan på de svåraste prov. Vid generalrepetitionen i torsdags, som den här recensionen bygger på, var publiken vid applådtacket påtagligt tagen.Välkänd berättelseDen som har Glasfåglarna i färskt minne känner igen sig i berättelsen om Tå-Pelles familj i huset som Petrus på Heden sålde. Där finns Dora och hennes fästman Charlie, som kommer på besök från Stockholm. Där är Betty, som tidigt blir med barn. Pappa Viktor arbetar vid sågen, och hemma sköter mamma Frida hem och man med det slags självutgivande omsorg som förr i världen utgjorde grunden för hela samhällets fortbestånd. Nancy är lillasyster, men genom sin studiebegåvningoch sitt läshuvud den som har de bästa förutsättningarna att bryta det sociala arvets förödande verkningar.FattigsverigeMånga i dag medelålders och äldre har vuxit upp under de här villkoren i ett Fattigsverige, som inte är särskilt avlägset. Därför kan säkert uppsättningen ge den unga generationen en intressant inblick i hur tillvaron för många av deras föräldrar såg ut. Likaså önskar man att de nya svenskarna tog del av vad föreställningen kan erbjuda av kunskaper om hur det nyss förflutna såg ut i det land de kommit till.Eftersom miljöerna i pjäsen i dag huvudsakligen blivit historia, skulle iscensättningen inledningsvis inte ha förlorat på om texten fått ett mera distinkt stöd i scenografin. Nu blir pjäsens öppningsscener i luftigaste laget och utan tillräckligt tydlig realistisk förankring i det stiliserade köket där hemmets medelpunkt, vedspisen, står vänd från publiken. Allt eftersom tätar dock regissören ­Karin Enberg till skeendet och Stora scenen känns inte lika öppen och ödslig längre.Allt fastare konturerDet sker samtidigt som skådespelarna får allt fastare konturer i detta drama om skuld, skam och sorg, om självbilder och utsatthet och om livsbetingelser som erbjuder små möjligheter till förändring. Den som från sådana utgångspunkter utvecklats till en överlevnadskonstnär i den högsta skolan är Anna Carlsons Morsan i uppsättningen. Här har Gunilla Boëthius i förlagans efterföljd skapat ett porträtt, som inte är någonting annat än en storartad hyllning till alla de mammor som tiderna igenom varit starkare än elefanter.Det är i denna anda Anna Carlson gör sin roll, snabb i handling och tanke men på sin vakt, resolut men med gränslös empati och med ett praktiskt synsätt på tillvaron som överlistar de flesta svårigheter. Bland Anna Carlsons alla gestaltningar på Upsala stadsteater är den här en av de mest övertygande och kanske den allra bästa.Att Nicholas Olsson som Tå-Pelle har ett mera begränsat register hör nog samman med den mansroll han representerar. Där alla känslor utom den auktoritära ilskan är otillåtna. På samma gång blir han i sin blåblus, keps och med den haltande gången inte så lite en sinnebild för de arbetare som med sitt kroppsslit och de egna händernas arbete en gång byggde Sverige.Väldig spännviddMaria Antonious Dora ruvar på storstadens alla hemligheter när hon är på besök hemmavid. I rollen ryms både löftet om en gränslös tillvaro och även den djupaste förtvivlan över ett förött liv. Maria Antoniou har god hand med denna väldiga spännvidd. Men hon är också den i pjäsen som uppmanar Nancy att vara den hon är. Vilket får sägas vara uppsättningens allra viktigaste budskap.Mellan Nancy och mellansystern Betty råder den sortens syskonrivalitet som är en avspegling av hur föräldrarna betraktar sina barn. Inga Onn tillför därigenom pjäsen med sitt såriga och ställvis truliga porträtt av Betty ett annat slags utsatthet än den som enbart har en samhällsbakgrund. Och Crister Olsson är en på kornet fångad kyrkoherde och den offentliga moralens och överhetens upprätthållare.Rollporträtt med resningFör den som tagit Elsie Johanssons böcker till sitt hjärta är det inte omedelbart givet att den Nancy Viktoria som uppträder i pjäsen överensstämmer med den egna uppfattningen. Blygheten, bortkommenheten och det lite tafatta blir efter hand dock en väl integrerad del i det här porträttet. Och under föreställningens gång ger Vanna Rosenberg rollen den konturfasthet och resning, den styrka förankrad inombords och den livståga som gör Nancygestalten så alltigenom oemot­ståndlig.Upplandsdialektens tjocka l-ljud ger lokalfärg. Dockteaterspelet med fotografier eller vedträn tillsammans med högläsningen ur anteckningsboken ger klara besked om en diktare i vardande. Men också den vacklande självbilden utgör några av grundstenarna i ett rollporträtt som Vanna Rosenberg utför med en alltigenom imponerande pondus och säkerhet. Livet vänder emellanåt ryggen åt Nancy och visar sig från sina värsta sidor. Att ­Rosenbergs Nancy trots detta drar det längsta strået i sitt envig med tillvaron är det inte minst gripande i ett drama som Uppsalaborna borde gå man ur huse för att få ta del av.