Livsöden i samhällets understa skikt

Man får nog gå tillbaka till 1970-talet för att hitta en motsvarighet till det tilltal som utmärker Upsala stadsteaters i går på scenen Ettan premiärvisade, nya föreställning Barskrapad — in på bara skinnet! Här återinträder den politiska teatern på arenan med en samhällspjäs som vill uppmärksamma missförhållanden och starta en debatt.Pjäsen, som är en dramatisering av Joan Holden, bygger på en för några år sedan till svenska översatt rapportbok av Barbara Ehrenreich. Den utgör en sammanfattning av iakttagelser och slutsatser från en tre månaders lång praktik från låglönejobbens USA. Barbara Ehrenreich tog anställning anonymt och skaffade sig en bostad i paritet med sin inkomst. Hennes syfte var att ta del av arbetsvillkoren och samtidigt göra sig en bild av livsbetingelserna under knappast möjliga förhållanden.Undersökande reportageBakgrunden är den välfärdsreform som genomfördes i USA 1996. Det var då man krävde att alla arbetsföra skulle skaffa sig jobb. Man lyckades halvera bidragen till de fattigaste, på samma gång som arbetslöshetssiffrorna sjönk rejält. Vad Barbara Ehrenreich ville undersöka var vad det blev av dessa människor.Hennes bok kunde kallas ett stycke undersökande reportage eller grävande journalistik. Metoden har tidigare med framgång använts av t ex Günter Wallraff. Barbara Ehrenreich fick sitt uppdrag av en tidskriftsredaktör som ville förnya innehållet i sin tidning. Hon tog med sig datorn, kreditkortet och favoritböckerna och begav sig i väg.På så sätt kom hon att besöka i tur och ordning en matservering, ett städbolag och ett varuhus. På det första stället arbetade hon som servitris, på de bägge senare var hon städare respektive upplockare och sorterare av kläder som kunderna lämnat ifrån sig i provhytterna. Ett tag hade hon dessutom två anställningar, ett inte ovanligt sätt att få pengarna att räcka till både hyra och mat.Social verklighetUt över sina egna upplevelser av arbete i högt tempo, farliga kemikalier och pressade tidsscheman mötte Barbara Ehrenreich också en social verklighet, som hon trots sin egen arbetarbakgrund visste väldigt lite om. Eftersom hennes arbetskamrater ofta var ensamstående mödrar kom hon i kontakt med en tillvaro utan särskilt mycket hopp, framtidstro eller allra minsta revoltbegär. Till skillnad från den besökande journalisten kunde de inte bryta upp när trycket blev för starkt. De här kvinnorna hade i stället hittat olika överlevnadsstrategier, där de tvingats kompromissa med sin egen självbild och känsla av människovärde.Det är om detta det här bruksdramat handlar, när det skildrar Barbara Ehrenreichs egna reaktioner och de arbetsplatser hon besökte. Resultatet har blivit både en kvinnopjäs och ett debattinlägg ur ett vänsterperspektiv som säkert har en del svenska motsvarigheter, men som huvudsakligen berättar om ett USA där arbetslagstiftningen och det sociala skyddsnätet på väsentliga punkter skiljer sig från det vi är vana vid. Även om uppsättningen säkert också är avsedd att föra tankarna till nedmonteringen av den svenska välfärden.Som teaterföreställning har Barskrapad i regi av Anette Norberg givits ett både kraftfullt, fartfyllt och mång gånger roligt utförande. Det man tar till sig, låter sig påverkas och fängslas av är de skickligt utformade rollporträtten i de olika scenerna med över lag övertygande skådespelarprestationer. Hansson Sjöberg har skapat en smidig och effektiv scenografi, som medger snabba scenbyten och lika ledigt växlar aktörerna mellan de skilda rollerna.Intellektuell framtoningAnna Carlson är med sin lite återhållsamt distanserade, intellektuella framtoning som klippt och skuren för rollen som Barbara Ehrenreich, författaren som inledningsvis får lära sig att även låglönejobben kräver sin man och att det inte bara är att gå in och sätta i gång. Allra bäst är hon som vårdbiträde även om utförsgåvorna i köket, när det t ex gäller att hacka sallad, är betydande. Också som en politiskt medveten iakttagare lyckas hon mycket förtjänstfullt förena den kluvenhet som rollen äger, att delta men samtidigt stå utanför och inte höra till. En stor fördel är också att hennes agiterande uppgifter, liksom driften med testbatteriernas frågor, försetts med en självironisk ton, som är till fördel för det samhällskritiska budskapet.Tytte Johnsson kryddar sin närvaro på scenen med fysiska utspel som sträcker sig från mimik till kroppsspråk. Hennes pedagogiska förmåga, när det gäller att instruera hur turerna sköts bland serveringsborden och gästerna eller på vilket sätt en modern kassaapparat sköts bäst, borde få närvarande lärare att tappa andan. Hon rabblar dessutom recept som den värsta tv-kock. I den något nedtonade rollskapelsen mot slutet, den som finner sin tröst i religionen, når Tytte Johnsson dock allra längst. Plötsligt blir hennes livstragedi alldeles levande.Anders Jansson och Per Eric Asplund gör sina mest profilerade och minnesvärda insatser i några roller där de är företrädare för en patriarkal människosyn och beslutsordning. Astrid Kakulis mamma med barnpassningsproblem vidgar pjäsens verklighet långt utanför scenen och ringar in ett av de bråddjup som pjäsen också äger. Med Maria Kuhlberg dras publiken in i skeendet i en interaktiv scen, som för en stund väcker till liv den svenska debatten om pigjobb. Men annars är det nog Kuhlbergs försök att bagatellisera sin arbetsskada som tydligast framhäver fördelarna hos vårt eget sociala system.Därmed också sagt att den här pjäsens huvudsyfte är att skapa diskussion. Det talas ofta om tvåtredjedelssamhället. I den debatten borde det nu finnas utrymme för de lågavlönade av bägge könen att få sin tillvaro i vid mening och därmed förknippad människosyn uppmärksammad. Frågan är förstås om politiker, massmedierna och övriga opinionsbildare är mogna att engagera sig i sådana allt annat än tjusiga eller glamorösa livsöden.