Livsdrama med absolut gehör

Det är seendet och dess motpol blindheten som står i förgrunden, när Richard Günther nu sätter upp Marius von Mayenburgs pjäs Bländverk hos Teater Giljotin vid S:t Eriksplan i Stockholm. Ljusmetaforen är nyckel till hela föreställningen och Ann-Marie Fritiofssons scenografi visar en öppen spelplats, där alla detaljer är tillgängliga redan från början. I stället har rollgestalterna, var och en för sig, fått sig tilldelade uppgiften att ruva på dramats alla hemligheter. Och de i sin tur handlar om bortträngningar och allt överskuggande skyddsmekanismer för att slippa ställas öga mot öga mot en verklighet som överstiger vad de inblandade klarar av eller förmår bära.

Därutöver har Richard Günter också ändrat en hel del i originalmanuset. När jag såg pjäsen i samband med urpremiären på Schaubühne i Berlin för några år sedan, underströks allt gåtfullt hos texten redan i scenrummets utformning med rader av tillstängda skåp och slutna dörrar. Det som ges full insyn hos Teater Giljotin bestod i den tyska uppsättningen av antydningar, hemlighetsfulla ljud och vaga spår av ett skeende bakom kulisserna. I försiktiga steg närmade sig föreställningen sitt klargörande mål: att där fanns en blind flicka som skulle hållas ovetande om och skyddas från insikten att hennes mor var död. I detta skeende blev själva scenografin en sinnebild för det väldiga övertryck av ohanterlig och därför instängd livsångest som pappan i dramat använde sin mesta energi för att bemästra.

När Richard Günther ger plats åt såväl mamman som dottern att vara med från första stund, tillgriper han både drömspelsteknik och en absurdistisk scendialekt för att motivera deras närvaro. Och redan i pjäsöppningen låter han uppsättningen glida in på ett realistiskt spår när mannen uppenbarar sig med kvinnligt sällskap, vilket får en minst sagt tvetydig innebörd. Det är så den här föreställningen fortgår med stilblandningar och växlingar mellan olika verklighetsplan. Gestalterna byter inbördes roller och identiteter med varandra, tidsplanen förskjuts mellan nu och då. Där finns åtskilligt som för tankarna till en pågående lek och mot slutet blir även en sagoton hörbar. Det är om man så vill en regissör som spelar på sitt rika instrument och som har översatt pjäsens problematik till teaterspråk och skådespelarkonst. Resultatet är en emellanåt förbryllande men ändå fascinerande föreställning. Och hela scenen blir till slut ett utsträckt medvetande, där allt som händer mycket väl skulle kunna hänföras till en enda enskild människas livsdrama i en tillvaro, som ingenting annat är ett väldigt gungfly. Eller ett oavlåtligt bländverk, för att tala med pjästiteln.

Men det finns också verkligheten mera näraliggande motivnivåer i den här föreställningen. En av dem handlar om att se och om att bli sedd. Några andra om ömsesidiga och av själva överlevnaden dikterade beroenden människor emellan, om våra flyktmöjligheter från oss själva eller från sådant som inte har någon annan lösning. En hel del plats tar även vanor som blivit ritual och som har sitt upphov i rädslan för minsta lilla förändring. Här ligger tryggheten i själv upprepningen. När det gäller dessa senare sammanhang, har Richard Günther utnyttjat pjäsens komiska möjligheter vilket får den att trots all svärta emellanåt bli riktigt rolig. Med Anna Wallanders Julia, den städslade hemhjälpen, är dessutom perspektiv förknippade som åstadkommer motströmmar i föreställningen där glimtar av andra sätt att handskas med pjäsens frågor för några ögonblick blir synliga. Anna Wallander markerar på så sätt genom sin blotta närvaro en livståga förknippad med klarsyn mitt bland alla undanflykter och de försvarsstrategier som står som spön i baken. Det är inte bara skådespelarens tonfall, resoluta entré eller bestickande initiativförmåga som förser uppsättningen med ett slags andningshål och glipor till en alternativ tillvaro. Wallander ger rollen som Julia ett livsbejakande skimmer med hög verkningsgrad, som blir desto mera effektfull när den samtidigt kontrasteras med stråk av självförakt och en negativ självbild.

Monica Stenbeck är den döda hustrun som lever kvar i makens fantasier. Men inledningsvis också barnet Pauline som också hon egentligen bara är en projektion i sin pappas föreställningsvärld. Under skeendets gång uppenbaras ett helt uttorkat äktenskap, där hustruns bitterhet lett till att denna valt att själv avsluta sitt liv. Monica Stenbeck har hittat fram till exaktast möjliga uttryck för en plåga, som efter hand fått henne att skapa sin egen sagovärld där hon själv är drottningen. När pjäsen mot slutet blir mera lik originaltexten från Schaubühne, låter Richard Günther dock rollerna byta skepnad. På samma gång som Staffan Westerbergs Walter genom att skifta röstlägen försöker vara både pappa och mamma. Samtidigt förskjuts tidsplanen. Nu är Anna Wallander dottern Pauline i ett svekdrama där modern konfronterat henne med livslotten som blind.

Om inte förr så ger denna upplösning av föreställningen klara besked om vilken övermäktig tillvaro Staffan Westerbergs pappa och make Walter har att försöka bringa en smula reda i. Att han under sådana villkor varken orkar med sig själv eller någon annan får sägas vara ett understatement. Likaså att han griper efter vartenda halmstrå för att överleva. Eller att det i hans register ingår att vara allt från tvärvigg med kort stubin och där han intagit en närmast misantropisk inställning till andra människor, till en position där han blivit folkskygg och fruktar omgivningens blickar mer än allt annat. Det är knappast i roller präglade av sådant själsligt armod man är van att se Westerberg. Ändå framträder han här i en gestaltning med total markkontakt och absolut gehör för vad som utgör hela uppsättningens stämton, en sorgsen ensamhet fylld av ömhetstörst och gränslös längtan efter fysisk och psykisk närhet. Staffan Westerbergs gör sin inåtvänt lyssnande rolltolkning med finstilta och precisa medel. Det är i kraft av denna lågmäldhet den blir så överväldigande och gripande.

Livsdrama med absolut gehör

I Teater Giljotins uppsättning av Marius von Mayenburgs pjäs Bländverk låter regissören Richard Günther hela sitt teaterinstrument ljuda och med Staffan Westerberg i rollen som pappa Walter har det blivit ett livsdrama med absolut gehör, skriver Bo-Ingvar Kollberg.