Regissören Ole Anders Tandberg har valt att försätta sin uppsättning av Kung Lear till en sjukhussal, eller kanske ett ålderdomshem för demenssjuka. Det är i alla fall här, i detta sterila rum som stadsteaterns stora scen förvandlats till, som Sven Wollters Lear ligger och inväntar det oundvikliga slutet. Det är här han delar upp sitt rike mellan sina två döttrar, båda lika ivriga att samvetslöst bedra honom, och förskjuter den tredje, Liv Mjönes Cordelia, den enda av döttrarna som faktiskt älskar fadern men som på grund av sin uppriktighet drar hans vrede över sig.
Sedan drar det igång; Shakespeares tragedimaskineri. Lear, sjuk av den kärlekslöshet hans döttrar visat honom, faller ner i förtvivlad galenskap. Intrigerna nystas samman till en samling allt trassligare komplotter. Det slutar, så klart, med att de flesta dör. Tandberg har valt att visa upp detta tragiska skådespel mot en fond av åldrandets och dödens totala utsiktslöshet. I föreställningens inledning citeras de berömda raderna ur Macbeth, om människan som en skådespelare som larmar och gör sig till. Livet är meningslöst, tycks Tandberg vilja säga. Och mot döden finns inget botemedel.
Teatern har annonserat pjäsen som Wollters farväl till teaterscenen och nog är det imponerande alltid av den nu 79-årige Wollter att ta sig an denna jätteroll. Och visst glimrar han stundtals, särskilt i de mer avklätt, sårbart känsliga, scenerna. Men lika ofta känns det som om texten inte hunnit sätta sig i kroppen. Denna premiärkväll känns det som om Wollter kämpar lika mycket med texten, som med själva gestaltningen.
Det är som om en (ofrivillig?) förskjutning av fokus skett i föreställningen, från Lear och hans döttrar till Gloucester och hans söner. Det är i alla fall de senares öde som engagerar mest. Sten Ljunggrens Gloucester, även han en bokstavligen blint älskande far, ges den existentiella tyngd som Wollters Lear aldrig riktigt får. Ljunggren är kort sagt fantastisk. Shanti Roney gör den oäkta sonen Edmund lömskt lysande. Andreas Kundler, en av stadsteaterns mer oförtjänta doldisar, är föreställningens mest mänskliga som sonen Edgar, han som utplånar sig själv och genom ett illusionstrick leder sin sårade far tillbaka till livet.
Tandberg är en mästare på att skapa sceniska bilder och har nästan alltid ett oväntat och fantasifullt upptåg i rockärmen. Här är till exempel förklädnaden som Sven Ahlströms Kent tvingas ikläda sig en jättelik kaninkostym. Men ändå når föreställningen inte ända fram. Den som vill se Tandbergs bildfantasi i hela dess flöde rekommenderas istället att gå till Operan och se hans uppsättning av Trollflöjten, som nästan är bättre teater än den är opera. En uppsättning som fullkomligt sjuder av liv. Kung Lear blir däremot, trots att föreställningen stundtals badar i blod, en rätt så livlös tillställning.