Lidandets anatomi

Hanoch Levin (1943-1999) är en av Israels mest omstridda, mest omdiskuterade, men också mest spelade och uppskattade dramatiker. Trots dryga femtio pjäser på meritlistan har han inte, förrän Judiska teaterns premiär i lördags på Jobs lidanden, spelats i Norden. Det är alltså en senkommen introduktion som Judiska teatern nu genomför.

Jobs lidanden är skriven 1981 men dess tema är tidlöst. Levin har gjort en tolkning och radikal bearbetning av den text i Gamla Testamentet som kanske givit upphov till flest omdiktningar och diskussioner; den om den rättfärdige Job som genom en serie olycksöden förlorar barn, hem, förmögenhet, allt. Förluster som tillsist får honom att ifrågasätta Gud. Att Jobs bok lever kvar som en av Bibelns allra bärkraftigaste böcker beror med all säkerhet på att den gestaltar ett teologiskt problem som ligger någonstans i hjärtat av den judekristna föreställningsvärlden - den ofrånkomliga frågan om lidandet och Gud. Har lidandet en mening?

Philip Zandén låter lidandet sannerligen stå i centrum i sin våldsamt obehagliga men också estetiskt mycket tilltalande uppsättning . En efter en slår olyckorna ner över Magnus Roosmanns Job. Liksäck efter liksäck, innehållandes den ödedrabbades barn, bärs in på scen som täcks av de dödas aska, tänderna dras ur hans söndertrasade mun, kläderna slits av hans kropp tills han står där naken inför meningslösheten och i ett viskande uppror slår fast: Gud finns inte.

Bibelns version låter i ett slut som tar udden av hela problematiken allting ta en lycklig vändning. Så lätt låter självklart inte Levin sin Job komma undan. I en plågsamt utdragen slutscen blir Levins Job ett slags grotesk Kristus, inte uppspikad på ett kors, men spetsad genom röven på en påle. Vilket gestaltas väldigt explicit på scen, med allt vad det innebär av blod och spyor. Äckelmagade varnas. Mot slutet blir det tyvärr stundtals mer effektsökeri än dramatik.

Men mitt i denna bloddränkta orgie i lidande är det också en mycket vacker uppsättning. Inte minst tack vare de stilrent scenografiska lösningarna och Linus Fellboms snygga ljusdesign. Nämnas måste givetvis också Magnus Roosmann, som här genomför en uppvisning i lidandets anatomi. Omgiven av denna fruktansvärda förnedring lyckas Roosmann ändå behålla en värdighet. Det är en stor prestation.