Katalin hade placerat ut små runda bord lite här och var och det rådde en mycket väluppfostrad och rofylld stämning när underhållaren Mark Levengood gjorde entré, nästan som om publiken hade bespetsat sig på en allvarlig diktuppläsning snarare än ett humorevenemang.
Skojigt blev det emellertid redan från start, när Levengood beskrev hur otroligt lik han faktiskt är statsminister Fredrik Reinfeldt.
Det utvecklade sig sedan till en kväll full av anekdoter och aforismer, framförda på det där smeksamma Muminidiomet som har blivit Mark Levengoods signum. Han framställde sig själv som en underfundig liten pojk, uppfostrad av barska, dominanta, finländska kvinnor, en sanningssägare som betraktar världen med stora, nyfikna barnaögon.
Det roligaste med Mark Levengood är ändå att den här bilden av honom som den snällaste, ofarligaste och vänaste mannen på jorden plötsligt kan krocka med vad karln faktiskt står och säger. Kontrastverkan kan vara enorm.
Han pratade om behåring runt anus, vikten av att ha en duglig ringmuskel och om en laxeringskurs som hade gett honom ”bruna fingrar”. Han berättade också om hur pinsamt det var när hans egen mor övertygade honom att gå in i en sexbutik på Åland och köpa en dildo.
Samtidigt, mitt bland sådana uppseendeväckande redogörelser, fanns en mängd berättelser präglade av en varm kärlek till människan och barnasinnet. Levengoods kluriga betraktelser av det svenska samhället, sedda genom ett finländskt filter, lockade till många igenkännande skratt.
Under själva föreställningen förekom det bara ett enda försiktigt försök till en applåd. Lågmäldheten inbjöd oftast inte till något större bifall än spridda fniss. Ibland blev stämningen också lite väl dov.
Det här var dock en premiärföreställning och Mark själv konstaterade efteråt att han hade varit ytterligt nervös, innan han klev ned bland publiken och lät sig fotograferas tätt intill några av dem, som om han vore en god gammal vän.
För fansen är det nog också precis vad han är, en god gammal vän, fast med en ovanligt vass tunga.