Levande jubileumsdans för Birgit Cullberg

Det är ett spännande möte vi just nu kan se på Operans scen mellan danssteg som spänner över ett halvt sekel. Det går en klar linje från Jeans mer moderna dansrörelser i Operabalettens uppsättning av Birgit Cullbergs koreografi från 1950, Fröken Julie, fram till de rörelser dansarna utför i Johan Ingers koreografi från 2005, Som om. Och ändå är verken så olika.
Birgit Cullberg har gjort dansdramatik med den klassiska baletten och en Strindbergspjäs som grund. Vad Johan Inger utgått ifrån i koreografin till sin abstrakta dans är mer oklart. Klart är att båda verken har samma källa, Birgit Cullberg och modern dans.

Cullbergbaletten, dansensemblen som Birgit Cullberg startade 1967 och som hon själv ledde flera decennier, inleder kvällen. De dansar den nuvarande konstnärliga ledaren Johan Ingers koreografi som om det är det sista de gör. Energin är het och nervig. Intensiteten i den abstrakta dansen är imponerande. En bländande dansteknik är förstås grunden till det hela, men det är som att kompaniet satsar några kol extra för jubileumsprogrammet till Birgit Cullbergs ära.
Operans dansgolv blir praktiskt taget glödande, den blanka muren längs diagonalen på scenen blir nästan levande den också. Dansarna bildar relationer, stöts bort, rullar, gör vackra lyft. En försöker dra dåliga vitsar, men misslyckas med att få kontakt i denna myrstack av rörelse och allt till Stefan Levins suggestiva musik.

Jag har sett stycket förut med Cullbergbaletten, men inte så furiöst dansat. Det är som att se något helt nytt, dunkelt och spännande.
Operabaletten kämpar på så sätt i motvind med sin nyinstudering av Birgit Cullbergs koreografi till Fröken Julie. Det är en tolkning som präglas av återhållsamhet och tradition. Kanske därför känns också dansdramat lite opersonligt, mer som en redovisning av en klassiker än ett drama gestaltat genom en samling konstnärliga temperament.
Likafullt ser man tydligt Birgit Cullbergs skildring av sexualiteten som ett maktmedel. Gissningsvis var detta kontroversiellt på femtiotalet, men nu, eller snarare fortfarande, är denna psykologiska klarsyn och gestaltning av Strindbergs drama intressant och den gör det ständigt levande för en ny publik. Inte för inte hör verket till Operans mest dansade under modern tid.

Birgit Cullberg skildrar dessutom de tragiska konsekvenserna av intrigen fullt ut, till skillnad från Strindberg själv. Knivhanteringen mot slutet är ännu ett exempel på hennes klarögda syn på mänskliga relationer, som hon översatte till dansdramatik.
Sven "X-et" Erixons målade fonder i glada, uttrycksfulla färger fungerar fortfarande bra och scenen där de gamla porträtten får liv och praktiskt taget kväver Julie efter hennes "syndafall" är märkligt suggestiv.
Men Ture Rangströms musik får vi höra i en gammal inspelning från 1973 och nog saknas Kungliga Hovkapellets levande musik till dansen.

Hyllningskvällen till Birgit Cullberg på Operan ändå en upplevelse som borde stå högt på önskelistan hos den dansintresserade. Den ger en spännande och kraftfull bit av modern svensk danshistoria i koncentrat.
Ett stenkast ifrån Operan, på Dansmuseet pågår en utställning om två förnyare inom danskonsten, båda med förnamnet Birgit. Varken Birgit Cullberg eller Birgit Åkesson finns längre ibland oss. Men deras danssteg har onekligen lagt grunden för vårt nuvarande dansliv, både på offentliga scener och i dansskolors salar.

Levande jubileumsdans för Birgit Cullberg

Både de moderna stegen i Johan Ingers Som om med gästande Cullbergbaletten och Birgit Cullbergs koreografi från 1950 till Fröken Julie, dansad av Operabaletten, fascinerar Susanne Sigroth-Lambe. Den kända koreografens verk lever vidare på Operan i Stockholm.