De 39 stegen är en klassisk Hitchcockfilm från 1939. Den innehåller de flesta element som är signum för skräckfilmsmästarens verk. En oskyldigt anklagad blir jagad och under jakten stöter han på en mängd människor som antingen hjälper till eller som förråder honom.
Scenvarianten har varit långkörare i Londons teaterdistrikt West End sedan 2006. Den drar åt farshållet, med många kvicka blinkningar till brittisk trettiotalsfilm och alla dess dramatiska grepp från filmmusikinslag till mer expressionistiska, dunkla stämningar.
Inte ett ögonblick lämnas Intimanpubliken i ovisshet om var den befinner sig. Den är på teatern tillsammans med en leklysten skådespelarkvartett och ett teatermaskineri, till synes enkelt, men späckat med tekniskt smarta lösningar. Som till exempel skuggspel som är så fiffigt när en flygplansjakt ska berättas.
Mycket i den här föreställningen är hämtat från barnteaterns värld, men det finns definitivt inget nedsättande i den iakttagelsen. Det lekfulla och opretentiösa är mest charmigt. Men när lekarna växer till grova överdrifter blir de odrägliga.
Robin Stegmar frossar i manér i rollen som den stilige hjälten. Han är piprökare förstås, handlingen utspelas i ett tweedklätt England och Skottland 1939. Cecilia Forss inledande tyska femme fatale är skränigt übermystisk. Hon kommer mer till sin rätt som vän blondin, bokstavligen fastkedjad vid hjälten något senare i föreställningen.
Peter Dalle är jovialiskt rolig och Morgan Alling, denne plastiskt begåvade Dramatenskådespelare, odlar komik in absurdum. Dessa fyra personer gör en oräknelig mängd roller. I somliga fall byter de skepnad i en halsbrytande hastighet på scenen, inför publik. Jättekul för det mesta. Men ibland tar de i lite för mycket för att få kontur på rollerna. De blir till karikatyrer, till levande charader med hattbyten Intrigen då? Det som i Hitchcocks film kan upplevas intrikat och välflätat fungerar här mest som en ursäkt för skådespelarna att visa sig i så många kostymeringar som möjligt.
Men det är faktiskt inte bara fyra skådespelare med det mångdubbla antalet lustiga hattar på scenen. Det är också ett fantasifullt använt teatermaskineri.
Hitchcockobligatoriet ”scener på tåg” inleds med att ett minitåg far över scenen och sedan tar skådespelarna vid och gestaltar vagnens skakningar, passagerarnas trängsel och vinddraget när fönstret öppnas. Underbart roligt.
Men det går undan på scenen, det är ju filmtempo som ska uppnås och ibland verkar scenteknikerna inte hinna med. Dimman kommer inte fast den finns med i en replik, brasan tänds för sent och telefonen ringer inte när den ska. Fast missarna kan faktiskt vara inrepeterade. Skådespelarnas ”räddningar” med blinkningar till publiken gör oss delaktiga i teaterleken.
En del groteskt överspel bland rollfigurerna skulle må bra av att dämpas och uppsättningen ger inte så särdeles mycket i grubbla över efteråt. Men när fick man det senast efter ett privatteaterbesök? Föreställningen talar till barnet i oss alla och det är gott nog.