I dansvärlden är varje föreställning som förre Bouncedansaren och koreografen Fredrik "Benke" Rydman gjort riktigt hett stoff. Denna gång har han tagit sig an 1800-talsbaletten "Nötknäpparen" för att göra en högst personlig och uppdaterad version. Resultatet är busigt, roligt, kreativt och väldigt underhållande.
Här är huvudrollen, flickan Clara, ett barn som bor på en soptipp i något östland. Hennes föräldrar är långt borta och tigger i ett rikt västland. Det är en familjebild långt från den borgeliga julfirande familjen i E T A Hoffmanns berättelse som är avstampet till balettklassikern. Råttkungen i ursprungsversionen har här blivit till en man som handlar med mänskliga organ, vilket kanske är i ruggigaste laget för de yngsta i föreställningens målgrupp – den marknadsförs som familjeförställning från 5 år – men det är en smart uppdatering av ursprungssagans nattliga mardrömsinslag.
Delar av Tjajkovskijs musik är kvar, både som insamplade bitar i moderna beats, men flera av de kända styckena ur verket finns kvar, som "Blommornas vals", inspelad med symfoniorkester. Även vad gäller dansen råder uppfriskande eklekticism, där hiphop, breaking och klassisk balett blandas lekfullt för att driva berättelsen framåt. Breakdansen blir till en gemensam fest över scenrampen, i synnerhet när Bruce Almighty manar publiken till taktfast handklapp för att göra virtuosa headspins.
Ljussättning och visuella effekter är i sinnesvidgande särklass. Till och med fonden blir då och då en mjuk amorf kropp, till synes en levande del.
Men Rydman har också lagt till en figur, scenarbetaren Jörgen, som då och då bryter in med talscener för att "förklara" för publiken. Skådespelaren Jörgen Thorsson blir till en slags clown, komplett med sorgligt djup och allt. Han är väldigt rolig och sällan har det väl skrattats så på Dansens hus.
Fast samtidigt underskattar nog Rydman publiken, för han har en bra historia att berätta med enbart dansen som ofta skojas bort. Slutscenerna drunknar i övertolkande pladder.
Som pedagogiskt grepp om den lite mer ovana delen av publiken är det ändå svåremotståndligt. Humor, gränsöverskridande fantasi och virtuositet är en utmärkt kombination för att nå riktigt många och det mer allvarliga kan faktiskt sippra in däremellan.
Rydman är en genial koreograf och även om föreställningen inte är en av hans bästa är den ändå roligast hittills.