Lekfull vuxenversion av Askungen

Helaftonsbaletten Cendrillon - Askungen för vuxna hade svensk premiär på Operan på onsdagen. Susanne Sigroth-Lambe förundras över den bibehållna sagotonen och dansarnas uttrycksfulla armar.

Nadja Sellrups goda fe ger magi åt Askungens fot i Operans helaftonsföreställning Cendrillon.

Nadja Sellrups goda fe ger magi åt Askungens fot i Operans helaftonsföreställning Cendrillon.

Foto: Alexander Kenney

Teater & musikal2007-05-31 15:49
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lekfull koreografi, ljuvligt romantisk pardans och en del groteskerier bjuds i helaftonsbaletten Cendrillon, som hade svensk premiär på Operan under onsdagskvällen. Inledningen är drömsk och smått genialisk. Askungen, Nathalie Nordquist, sitter och skriver dagbok. Bakom henne finns stora dagboksblad som fond med projicerad handskrift. Ur dem bokstavligen lösgör sig ett dansande, romantiskt par. De är Askungens föräldrar, gestaltade av Nadja Sellrup och Nikolaus Fotiadis, som dansar ett gammalt minne från Askungens barndom, när hennes mamma blev sjuk.

Den franska koreografen Jean-Christophe Maillot har gjort baletten till Monte Carlobaletten och det är faktiskt första gången ett annat kompani dansar verket. Maillot har lagt till en ramhandling till sagan, där Askungens föräldrars kärlekshistoria får betydelse. Psykologin i berättelsen får en extra skjuts av att den goda fen och den döda modern dansas av samma person, premiärkvällen på Operan den tekniskt briljanta Nadja Sellrup.

Några små trånga skor finns heller inte med i handlingen. Askungens bara fötter får guldstoft på sig när hon ska gå på sin första bal, ett material som på samma gång är flyktigt och lite anspråkslöst. Prinsen får det därmed extra svårt att hitta rätt dansefötter när han ger sig ut i världen för att leta reda på flickan som försvann vid tolvslaget.
Föreställningens groteska anstrykning märks väl i scenografin och i kostymerna. Askungens systrar har klänningar med en turnyrställning som pekar åt ena sidan och alla kvinnliga gästerna på balen har peruker med barockt formade lockar.
Två "intendenter för hovets nöjen" har spjuveraktiga och sagobetonade rörelser. De blir föreställningens clowner och tankarna går till 1600-talets hovbaletter, där groteskdansare var ett inslag med förvrängda steg kryddade med akrobatik och komik.

Men Cendrillon har också ett mer modernt, surrealistiskt drag. Askungen upplever, likt Indras dotter i Ett drömspel, hur rollfigurer i hennes eget liv och hon själv får förvrängda gestaltningar i några drömska scener. Hennes väna framtoning, väl utttryckt av Nathalie Nordquist, blir till ett lågmält alternativ till det burleska hovlivet och till styvsystrarna och styvmoderns strävan efter ett perfekt yttre.

Det groteska och lekfulla går ibland överstyr och balansen mellan dröm, saga och vuxenallegori känns inte riktigt övertygande hela vägen. Men dansarnas tekniska skicklighet och vackert uttrycksfulla armar och händer, i perfekt samklang med Kungliga hovkapellets musicerande under Graham Bonds ledning, ger ändå en fascinerande dans- och musikupplevelse.
DANS
Cendrillion
Operan, Stockholm
Koreografi: Jean-Christophe Maillot. Musik: Sergej Prokofjev. Scenografi: Ernest Pignon-Ernest. Kostym: Jérôme Kaplan. Ljus Dominique Drillot. Dansare: Nadja Sellrup, Nikolaus Fotiadis, Nathalie Nordquist, Oscar Salomonsson, Katarina Edling, Katja Björner, Gina Tse, Jens Rosén, Jan-Erik Wikström, med flera.
Kungliga Hovkapellet. Dirigent: Graham Bond