Lekfull femtiotalskitsch

Amerikanskt collegeliv på femtiotalet är tacksamt att göra pastisch på. Det är något med tidens oskuldsfullhet och dubbelmoral, varvat med brylcremefrisyrer, spray, vida kjolar och vrålåk som gör sig bra i vårt populärkulturella associationsfält. Tjejerna skriker "iiihhh" över bagateller, killarna kaxar sig med stålkammen i högsta hugg och alla likheter med vår egen tid och våra egna tonår är naturligtvis få, eller hur?

Sandy och Danny
Handlingen är Grease är ganska banal. Officersdottern Sandy är ny i skolan när höstterminen startar. Hon har svårt att glömma sin sommarromans med Danny. Hennes nyvunna vänner, tjejgänget Pink Ladies visar på att Danny är en av skolans mest populära killar och han vill nu inte riktigt kännas vid Sandy. Hon är liksom inte tillräckligt häftig och hans grabbgäng, T-birds retas.

Häftig jitterbug
Eviga tonårsdilemman gestaltas, som vikten av att passa in utan att förlora sig själv. Ett pärlband av hitlåtar understryker den glättade femtiotalsstämningen, med strömningar från tidens hitmakare som Frankie Valli och Elvis Presley. En central scen är betecknande nog en skoldans med häftig jitterbug, stämsång och tidens idol, en radiopratare, gestaltad av Gert Fylking i fånig peruk, som visar kändisskapets både fram och baksida.

Pernilla och Rennie
Musikalen Grease hade premiär på Broadway 1972. 1978 kom filmen med samma namn och med Olivia Newton-John och John Travolta i huvudrollerna. En version gavs på China 1991 och redan då spelade Pernilla Wahlgren huvudrollen som den prydliga och pryda Sandy. Hon gör det igen och minst lika bra om inte bättre. Hennes motspelare denna gång är den synnerligen dansante Rennie Mirro som äntligen fått en huvudroll. Det har varit dags länge för honom med ett ordentligt genombrott och här är det.

T-birds och Pink Ladies
Pink Ladies är inte enbart våpiga. Malena Laszlos bittra cynismer som Rizzo ger sälta och de övrigas personligheter framträder också.Men gängets hönsigheter kan kännas lite överdrivna ibland.
I Dannys killgäng T-birds är Ola Forssmeds oljiga italienare Sonny roligast som fullkomligt hopplös självutnämnd raggningsexpert. Linus Wahlgren gör en självgod hunk, Kenickie, som har lite svårt att få ihop mansroll med ansvar och Kim Sulockis Dennis är rörande som förstaförsökare på kärlekens arena.
Ensemblespelet,sången och dansen är strålande. Alla på scenen verkar helt enkelt ha kul och det hela är medryckande. Till och med de färgglada scenkläderna är roliga att titta på. För ett par timmer glömmer man bort att höstvindarna börjar vina utför teatern och att det finns allvarligare saker i världen att engagera sig i än några tonåringars frigörelse. Sandys utveckling till femme fatal, åtminstone till ytan, är fortfarande lite tveksamt som budskap och det var det ju redan på sjuttiotalet. Könsrollskonserverande är nog det minsta man kan säga. Å andra sidan vet jag inget mer livsbejakande än kärleksfull underhållning med glimten i ögat åt det man berättar och gestaltar från scenen, precis som i den här uppsättningen av Grease.Faktiskt är det en av höstens mest sevärda privatteaterföreställningar.

Musikal: GREASE
Göta Lejon. Regi: Bjarni Haukur. Av: Jim Jacobs och Warren Casey. Koreografi, biträdande regi: Roine Söderlundh. Scenografi: Bengt Peters. Kostym: Lars-Åke Wilhelmsson. Musikarr: Mikael Jöback. I rollerna: Pernilla Wahlgren, Rennie Mirro, Linus Wahlgren, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Morgan Svensson, Malena Lazlo, Malin Sjöqvist, Cecilia Wrangel, Thérese Andersson, Monica Einarsson, Gert Fylking, m fl