Lättsamheter i svart-vitt

Helaftonsbaletten Coppelia bygger på en av E.T.A. Hoffmans skräckberättelser om en mekanisk docka som dess galna skapare vill få liv i. Operans nytillträdda balettchef, Marc Ribaud, har gjort en ny koreografi till denna balett ur den klassiska repertoaren och förlägger handlingen till en stumfilmsstudio i Paris någon gång vid förra sekelskiftet. Den "galna skaparen" heter här Georges Méliès, en filmregissör, dockmakare och dansare som funnits i verkligheten och som sysslade med experimentfilm när filmkonsten var i sin linda.

Inledningsvis får vi vara med om när en av de filmsekvenser som fortfarande finns kvar spelas in. Premiärkvällen dansas Méliès av Christian Rambe och han tar åtskilliga diaboliska steg som demonregissör. Efter första filmklappsmällen vevas stumfilmskameran igång för två djävlar som håller på att kasta små förtvivlade fruntimmer i underkläder och nattmössa i en stor gryta som kokar. En scen vars innehåll nog känns väldigt passé idag.

Balettens handling är tunn som en slöja, många scener har mer karaktär av danstablåer. I inledande och avslutande akt känns det mer som uppvisningar i klassisk balettdans, för all del mycket elegant och tekniskt driven. Där är vi i filminspelningsstudion och filmklappan och kameraveven används flitigt mellan dansarnas positioneringar i snygga formationer.
Men i andra akten kommer några av filmskådespelarna över demonregissörens nyckel till hans privata ateljé. Där finns den mystiska dockan Coppelia, som han gjort utifrån sin favoritskådespelerska Svanhildas utseende. När Méliès kommer byter hon snabbt plats med dockan. Regissören söver Svanhildas fästman, som också lockats hit av dockan, för att kunna överföra hans liv i sin docka.

Komeditonen är skälmsk och den utklädda Svanhilda, denna kväll ekvilibristiskt dansad av Nicole Rhodes, får in några riktiga slapstickartade rumpkickar på sin regissör och skapar tillfälligt ett slags balans i könsrollerna.
Tillsammans med fästmannen, kraftfullt dansad av Nikolaus Fotiadis, dansar hon i flera pas de deux, mjukt och sinnligt. Hon faller mot honom likt ett fjäderdun och fångas stiligt av hans starka armar. Det är mycket vackert och i högsta grad njutbart att se - även om de otidsenliga i könsrollerna blir övertydligt på samma gång.

Leo Delibes musik är lite anonym, men fungerar som riktigt bra filmmusik ska göra, nämligen som stämningsskapare utan att ta över handlingen. Mycket av dekoren går precis som film från denna tid i svart-vitt. Det ger ändå ett lite flackt och grått intryck. Men dräkterna är vackra och ibland ges lite färg åt det hela av smådjävlarnas röda kostymeringar. I synnerhet i slutscenens champagnesprudlande dansyra.

Så värst nyskapande känns dock inte föreställningen, men dansarna rör sig så det filmhistoriska dammet yr och kvällen går riktigt fort. Underhållande är det om man aktar sig för att fördjupa sig i analys av vad som händer. Men så är det väl med nästan all komediverksamhet.

Lättsamheter i svart-vitt

Operabaletten dansar som om det inte fanns någon morgondag i Coppelia. Susanne Sigroth-Lambe har sett fjäderlätt underhållande komedibalett på Operans stora scen.