Lycka börjar som en ståuppshow, med mikrofoner och relationsmättade oneliners, tar vägen över en konfettiexploderande fyllorgie och slutar i existentiell baksmälla. Föreställningen bygger på en pjäs av Anton Tjechov som återfanns efter hans död utan titel, men som ofta kallas Platonov. Den skrevs när författaren var ung och här finns temaembryon till de flesta av hans senare pjäser bestående av olycklig kärlek, försummade karriärer, pengaskulder och gods som måste säljas.
Regissören Alexander Mörk-Eidems signum är att uppdatera och leka med klassiker. Han placerade exempelvis Tjechovs Tre systrar i en Norrländsk håla på 1960-talet. Här befinner vi oss i en miljö med influenser både från exotiska partystränder och från en herrgård från förförra seklet i Christian Friedländers scenografi.
Det känns välbekant och nära, texten är moderniserad och upphottad med modern ekonomi och lite sex och skådespelarna har fått behålla sina egna namn. Fredrik Lycke har liksom klivit rakt in från rollen i musikalen Hair och blivit byskollärare med helskägg och utan andra ambitioner än att kurtisera alla kvinnor i närheten. Hans vindflöjelliberala syn på kärleken är föreställningens röda tråd och den spegel som övriga medverkande ser sin egen längtan efter lycka i. Han är djupt osympatisk, men får samma öde som Mefisto på Uppsala Stadsteater, hans inre mångfaldigas, fast i fler skäggförsedda diskuterande kopior än en.
Extra avtryck ger också Jörgen Thorssons gycklande läkare, Tova Magnussons uppfriskande rivjärn till änkegrevinna, samt Frida Hallgrens dygdiga småbarnsmamma. Här och där är det insprängt intelligent och rolig metateater. Publiken får rösta om vad Fredrik ska göra och sufflösen och scenarbetarna får jobba lite tydligare än vanligt.
Originalet är drygt sex timmar långt, men här klockar man in på fyra timmar och tjugo minuters effektiv speltid. Den enda pausen kommer efter två och en halv timme. Någon timme till hade nog kunnat plockas bort, fast underligt nog är det den andra och kortare akten som känns mest baktung.
Teaterleken är både kul, engagerande och allvarlig, om än lite mastigt lång, men vad handlar det egentligen om? Tja, livet, kärleken, döden och Gud som i all god scenkonst, denna spegel för hur våra liv kan gestalta sig.
Regissören Alexander Mörk-Eidems signum är att uppdatera och leka med klassiker. Han placerade exempelvis Tjechovs Tre systrar i en Norrländsk håla på 1960-talet. Här befinner vi oss i en miljö med influenser både från exotiska partystränder och från en herrgård från förförra seklet i Christian Friedländers scenografi.
Det känns välbekant och nära, texten är moderniserad och upphottad med modern ekonomi och lite sex och skådespelarna har fått behålla sina egna namn. Fredrik Lycke har liksom klivit rakt in från rollen i musikalen Hair och blivit byskollärare med helskägg och utan andra ambitioner än att kurtisera alla kvinnor i närheten. Hans vindflöjelliberala syn på kärleken är föreställningens röda tråd och den spegel som övriga medverkande ser sin egen längtan efter lycka i. Han är djupt osympatisk, men får samma öde som Mefisto på Uppsala Stadsteater, hans inre mångfaldigas, fast i fler skäggförsedda diskuterande kopior än en.
Extra avtryck ger också Jörgen Thorssons gycklande läkare, Tova Magnussons uppfriskande rivjärn till änkegrevinna, samt Frida Hallgrens dygdiga småbarnsmamma. Här och där är det insprängt intelligent och rolig metateater. Publiken får rösta om vad Fredrik ska göra och sufflösen och scenarbetarna får jobba lite tydligare än vanligt.
Originalet är drygt sex timmar långt, men här klockar man in på fyra timmar och tjugo minuters effektiv speltid. Den enda pausen kommer efter två och en halv timme. Någon timme till hade nog kunnat plockas bort, fast underligt nog är det den andra och kortare akten som känns mest baktung.
Teaterleken är både kul, engagerande och allvarlig, om än lite mastigt lång, men vad handlar det egentligen om? Tja, livet, kärleken, döden och Gud som i all god scenkonst, denna spegel för hur våra liv kan gestalta sig.