Långsökt och roligt spex

Annat man kan lära sig är att detaljerna skiljer ett bra spex från ett misslyckat spex, men också att inte ens bra spex i allmänhet kan hållas vid liv i tre och en halv timme. Teknologerna, som får en känga av farmaceuterna just för sina långa spex, brukar lyckas, medan Den trojanska hästen gott hade kunnat vara timmen kortare.Grundintrigen är lika långsökt som underhållande: svenske lantisen och apotekarstudenten Viking (Kristofer Klerfalk) åker på Sokratesutbyte till Grekland för att få praktik hos Hippokrates (Johan Hallengren). Men denne och alla andra grekiska män är i Troja där de bankar lite håglöst på stadsmuren. Odysseus, Akilles och kung Menelaos dyker upp, liksom en trio trätande gudinnor och de trojanska bratsen Paris och Hektor.Bland de underhållande inslagen finns en rent hisklig blandning av svenska, mer eller mindre autentiska, dialekter och Bengt Alsterlinds fullt autentiska röst från ovan. Skådespelarna gör alla det mesta av sina roller och alla skulle förtjäna att nämnas. Trion Amelie Fondell, Anna Larsson och Frida Hultgren som Afrodite, Atena och Hera har ett förbluffande utspel och är dessutom ordentligt samsjungna.Spexets kvalitet bygger mycket på detaljer som en mindre uppmärksam spexarkår skulle ha låtit passera obemärkta. Att skrivare kunde krångla redan under antiken, exempelvis, eller det geniala tilltaget att helt okommenterat låta Odysseus (Jonatan Olsson) byta hjälm efter situation: studentmössa, ridhjälm och brittisk första världskrigsmodell passerar. Rent briljant är den Matrixkoreograferade pingismatch som oförmodat dyker upp.Till det mindre roliga hör att skådespelarna generellt är snåla med andra omstarter än de inrepeterade ­ förutom Mikael Åberg (Akilles) som bjuder på en mängd både ogenerade och dumkomiska improvisationer. Manuset är begåvat och drar ofta ett skämt längre än vad som borde vara möjligt, men ibland märks det att samtliga författare är män och att de inte kunnat hålla grabbhumorn utanför. Den farmaceutiska internhumorn är inte särskilt påfallande. Att det i sammanhanget nödvändiga skämtet om trojanen Astras namn inte tar den enkla vägen över en antik filosof utan är mycket mer oväntat får manusförfattarna en eloge för. Säger Bengt Alsterlind att det ska bli tre kajor så blir det också tre kajor.