Su-En, den japanska butohtraditionens stora bevarare i Sverige, har i sin nya dansföreställning, som på torsdagen hade premiär på Dansens hus i Stockholm, låtit sig inspireras av tarantismen. En företeelse med ursprung i södra Italiens jordbruksregioner där det hände att bönderna, särskilt under skördetiden, blev bitna av Tarantulaspindeln. För att rena sig och driva ut giftet ur kroppen dansade man, ett slags rituell dans med starka drag av exorcism.
Su-En har här tillsammans med den japanske konstnären Junichi Kakizaki förvandlat scenrummet till en skördefest. Den mogna säden bildar en plats i mitten av scenen för den av dansspindeln bitna att driva ut vansinnet ur kroppen på. Mot fonden ligger stora höbalar som snart visar sig föda fram mänskliga kroppar. Kakizaki går under spelets gång och smyckar liksom efterhand ut rummet; strör våta höstlöv över scenen och bildar en smått oformlig hängande gubbe av höbalarna. Det starka visuella uttrycket hör till föreställningens största förtjänster.
Rapture, hänryckning, heter verket. Ett begrepp som leder tankarna till andliga, utomkroppsliga, upplevelser. Här handlar det dock om en mycket köttslig hänryckning, för att inte säga besatthet. Men vansinnet är här fångat i butohdansens extremt stiliserade, långsamma, rörelsemönster. Just denna extrema stilisering bidrar till att skapa den påtagligt rituella, närmast religiösa, stämning som finns i föreställningen.
Tillsammans med den japanskamerikanska ljudkonstnären Aki Onda drar Su-En in publiken i en långsam suggestiv malström. Men mitt bland dessa dröjande stämningar finns det hela tiden en väldigt laddad energi, en koncentration i kropparna, som bär på en sådan förtätad intensitet att den stundtals kan få hela salongen att tyst skälva. Det räcker med att Su-En står där på scenkanten. Energin går inte att värja sig mot. Den liksom strålar ur kroppen.