Jag har en bekant som i samband med att hans mamma gick bort plötsligt drabbades av en oresonlig lust att dansa. För honom blev det ett sätt att hantera sorgen. Döden har ju inte sällan den effekten. I dess närhet blir behovet av att leva, älska, dansa med ens akut.
Det är något liknande som drabbar Eva i Karin Thunbergs kammarspel ”Innan jorden rämnar”, som hade urpremiär på Uppsala stadsteater i torsdags kväll. Eva och hennes make Håkan har tagit in på hotell över helgen. Håkan fyller år och egentligen var det tänkt att de skulle åka till Istanbul. Istället blev det Gävle. Paret väntar nämligen på besked från läkaren angående behandlingen av den prostatacancer som Håkan kämpat med det senaste året. Och nu vill Eva dansa, dansa, dansa! När det visar sig att det utlovade dansbandet ställt in sin spelning regredierar Eva till sitt treåriga jag. Skriker och gormar. Men någon dans blir det aldrig.
Istället blir det en lång natt på hotellrummet. Födelsedagschampagnen är snart urdrucken och då är det bara att ge sig på minibaren. Och alkohol är som bekant ett effektivt sanningsserum. Gamla hemligheter och förträngda sorger kommer i dagen och ju blötare natten blir desto intensivare blir uppgörelserna. Det är med andra ord ett föga originellt upplägg (alla dessa teaterfyllor!). Men Thunberg lyckas ändå, med sin varma och lyhörda tonträff, göra ytterligare en lång fyllas färd mot natt intressant.
Det är härligt att se Lolo Elwin och Crister Olsson, som man på senare år mest fått se i mindre roller på stadsteatern, verkligen få spela ut sina register. Lolo Elwin är fantastisk som Eva, så skräckslagen inför döden att hon måste ”hetsäta av livet”. Crister Olsson är lika övertygande som Håkan, begravningsentreprenören vars stora sorg, som först mot slutet avslöjas, döljs bakom en viagraknaprande mansfasad.
Ja, detta är i första hand en pjäs om hur vi handskas med döden. Thunberg fångar fint, med poetiska ekon från Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson, två människors lite narraktiga pardans i liemannens skugga. Som i de flesta danser är det dock inte alldeles enkelt att få alla steg helt rätt. Vissa partier svänger mer än andra. Exempelvis känns slutet lite abrupt och inte helt genomarbetat. Men på det hela taget bjuds här upp till en ovanligt mänsklig och levande dödsdans.