Lagerkvist oemotståndligt framförd

Tiden har farit hårdhänt fram med Pär Lagerkvist. I vår mångreligiösa värld är det knappast flera än ett fåtal som tänker på hans vedsågande gubbe. En gudsbild som väl ligger så långt det går att komma från dagens vid underhållning fixerade kultur- och samhällsliv. Dvärgen, romanen om den tidlösa ondskan från 1944, är nog i så fall det verk som förlorat minst i aktualitet. I den mån skolan fortfarande har någon litteraturundervisning, försöker säkert också en och annan lärare att skapa intresse för den självbiografiska Gäst hos verkligheten.

Kanske kan den dramatisering av novellsamlingen Onda sagor tillsammans med några av dikterna i tonsatt form som premiärvisades i fredags kväll på Uppsala stadsteaters scen Ettan väcka intresset på nytt för den svenske Nobelpristagaren. Det har blivit en finstämd och stämningsrik föreställning, som fångar stråk i den lagerkvistska diktningen som bör ha utsikter att tilltala en publik, som söker en stunds inre samling från allt som annars lockar och drar. Sara Lindh ger texterna en personlig och eftersinnande tolkning med påfallande gehör för deras skiftande stämningar och egenart. I Peter Lundquists av musikinstrument översållade scenografi deltar också två musiker, Kristian Holmgren och Matti Bye. Det är även den sistnämnde som bistått skådespelaren vid urvalet.

Texterna har alla en allvarlig grundton. Men de växlar mellan allt från kärlek, idyll, samhörighet och närhet till röstlägen som har med de stora livsfrågorna att göra. Inledningen är en kärleksdikt, Slut dina ögon, som berättar om en förtröstansfull Pär Lagerkvist och om livsögonblick fyllda av närhet och lycka. Men redan i nästa inslag, novellen Far och jag, blandas upplevelsen av självklar trygghet med föraningar om en tillvaro av betydligt mera utsatt slag. Det är barndomsminnet med berättelsen om promenaden längs banvallen, där fadern till en början förmår skydda mot allt ont, men där det framrusande, gåtfulla tåget på slutet blir ett förebud om all den ångest som väntar diktaren och där han är ensam i sin kamp. Samtidigt rymmer Far och jag också en naturskildring med dofter och ljud skriven av en mästare. Här finns även motsättningen mellan det gamla, enkla bondesamhället och den nya tidens all splittring och vilsenhet, som blev författarens livslånga följeslagare.

Satiren i En hjältes död är av ett högst nutida slag. Mannen som för en stor summa pengar hoppar från kyrktornet mot en säker död handlar om den sensationslystnad som med lite olika variationer brukar ingå inte minst i den dramaturgi som styr kvällstidningsjournalistiken. Onda sagor utkom 1924 men skulle kunnat vara skriven i dag, när människovärdet står lågt i kurs och sökandet efter kickar för att slippa ifrån vardagens enahanda och blaserade leda är ett inte ovanligt fenomen. Det mest ironiska numret är nog De vördade benen, som rymmer ett tydligt pacifistiskt budskap. Experimentvärlden med sin paradisskildring av ett älskande par vilkas kärlek "skulle användas på annat håll" kan tolkas som en besk grimas över kärlekens omöjlighet. Men också som ett försök till försoning med en i grunden ofattbar skapelse.

I dikten Lilla hand skymtar dock stråk som har med en helt oproblematisk livsupplevelse att göra. Och där även omsorgen och medkänslan har en given plats. Äventyret med sin kliché av livet som en seglats utan mål är också den en text som har ett hoppfullt slut. Allra sist placerad är dikten Intet är förgäves. Det hem som nämns i slutraden kan ges en religiös och metafysisk tolkning. Det kan dock lika gärna handla om samhörighet och tillhörighet med djupt mänskliga förtecken.

Det finns en rikedom på känslospår, tankeriktningar och livserfarenheter i det här texturvalet som kommer till ett alltigenom mästerligt framförande genom Sara Lindhs försorg. Den beledsagande musiken med många dissonanser i klangen återger atmosfären, fungerar som rytmiska kommentarer eller framhäver mycket effektivt pulsen och andningen i Lagerkvists ofta mångstämmiga noveller och dikter. Men det är Sara Lindhs förmåga att underordna sig texterna, använda sig som ett verktyg för dem och låta den egna skådespelarpersonligheten bli en resonansbotten för hela föreställningen som gör den så oemotståndlig.

Lagerkvist oemotståndligt framförd

Sara Lindh ger Pär Lagerkvists texter en oemotståndlig tolkning i föreställningen Onda sagor på Uppsala stadsteaters scen Ettan, skriver Bo-Ingvar Kollberg.