Kyle ger underhållande One woman show

Det grundläggande temat i Sissela Kyles soloföreställning är åldrandet och döden, två ofrånkomliga realiteter som inte sällan börjar smyga sig in i tankevärlden när man likt Sissela Kyle befinner sig kring 50-strecket.
Genom träffsäkra person- och miljöskildringar från förr låter hon oss förstå att det har förflutit åtskillig tid sedan hon föddes i slutet av 1950-talet. Bland annat förklarar hon för dagens rastlösa You Tube-generation vilken "hård" uppväxttid hon tvingades gå igenom: "På vår tid satt vi minsann ned i manchestersoffan och tittade på tv, åt vår ris à la Malta och höll tyst".

Första akten är tät och rik på färgstarka karaktärer. Sissela Kyle gestaltar en storögd fjortis med samma övertygelse som hon gör en fjompig nippertippa från den svartvita filmens era. Hon river dessutom av olika feministtyper: livmodersfeministen, Stureplansfeministen och girl power-feministen. Det är minst lika roligt som det låter.
Det politiserade 1970-talet tar en stor plats i föreställningen. Dåtidens tillvaro på Scenskolan i Stockholm beskriver hon som en sällsam blandning av en kvalificerad elitskola för morgondagens scenkonstnärer och en socialistisk experimentverkstad där minsta lilla beslut prompt skulle avhandlas på ett kaotiskt och utdraget stormöte.
Sissela Kyles pondus som scenartist visar sig bland annat när hon ensam gör samtliga roller i en parodi på dåtidens revolutionära fackföreningsteater, eller när hon kastar sig in i en flabbvänlig 80-talsfars.

I andra akten träder Sami Al Fakir in på scenen och han lyckas få det klumpiga instrumentet bastuba att låta både skört och vackert. Nu släpps också allvaret in på riktigt i föreställningen som rymmer både eftertanke och intelligenta ordvändningar mellan skratten.
Samtidigt ska det sägas att showen inte är helt lätt att få ett grepp om. Den handlar om Sissela själv, men också om Mona Sahlin, Magdalena Ribbing, integrationsproblematik och en stolt fjolla vid namn Carl-Magnus.

Mycket i föreställningen är ostrukturerat, en del till och med omotiverat. Men det är underhållande mest hela tiden, och det är ändå det viktigaste. Inte minst så kastar sig Sissela Kyle in och ut ur roller med en sådan självklarhet att man ibland får titta både en och två gånger innan man kan konstatera att, jo då, det är samma Kyle som står där framme.
Det här må vara en "one woman show", men den rymmer ändå fler kvinnor (och män) än många föreställningar med stora ensembler. Det säger en hel del om Sissela Kyles kapacitet.

Kyle ger underhållande One woman show

Komikern och skådespelaren Sissela Kyle parodierar, dramatiserar och imiterar på löpande band i föreställningen Dina dagar är räknade, en snårig men imponerande soloprestation, konstaterar Björn Lövenlid.