Kvinnobilder i ett kreativt kaos

Teater: Prinsessdramer. Teater Galeasen. Av: Elfride Jelinek. Översättning: Magnus Lindman. Regi och bearbetning: Rickard Günther. Scenografi: Peter Lundqvist. Kostym: Maria Felldin. I rollerna: Ingela Olsson, Monica Stenbeck, Anna Wallander.Just när man tror att man identifierat en röd tråd, en handling i Prinsessdramer slinker den i väg igen. Pjäsens textmassa strömmar furiöst och vältaligt över publiken. De tre skådespelerskorna Ingela Olsson, Monica Stenbäck och Anna Wallander är oupphörligt fascinerande, oupphörligt intressanta i sina bilder av kvinnofigurer ur vårt kollektiva medvetna.Ofta glimtar det till av intellektuella tankelekar i replikerna, aforismliknande cirkelresonemang som exempelvis repliken "Man blir bara mindre tilldragande ju mer man tänker", serverat lite bittert och galghumoristiskt.Ett författarskap mitt i tidenDen pjäs Rickard Günter regisserat på Teater Galeasen är på samma gång en pjäs om kvinnoidentiteters förhållande till ytor eller bilder av dem och ett drömspel. Eller kanske pjäsen bäst beskrivs som en inre monolog, enmedvetandeström formad av sagor och moderna kvinnomyter. Egentligen är det fem pjäser: Snövit, Törnrosa, Rosamunde, Jackie och Väggen, som Rickard Günter arbetat ihop till en enda. Ofta talar aktörerna i monologform rakt ut till publiken, men det händer också att de hamnar i dialog med varandra och även med författarinnan själv som också befinner sig där och försöker få fason på sin text.Österrikiska Elfride Jelinek är en kontroversiell författare och debattör i sitt hemland. Främst har hon kritiserat förljugenhet och förstockning i landets kulturliv. Men i resten av Europa är hon spelad och hyllad. Filmen Pianisten, där Isabelle Huppert gestaltar en sadomasochistisk pianolärarinna, bygger på hennes roman Pianolärarinnan. Så sent som i våras fick Elfride Jelinek svens­ka Stig Dagermanpriset för "ett författarskap som befinner sig mitt i tiden".Scenbilden rymmer både en sagoskog, komplett med Tuvstarrtjärn, och ett kök där golvet liksom håller på att lösas upp, samt flera speglar och ett skrivbord. I ena hörnet ligger tidningshögar, samtliga med Jacqueline Onassis/Kennedy på omslaget. Skådespelarna rör sig över allt och kliver över i "varandras" miljöer. Ibland byter de till gräsliga nylonperuker.Förmedlar klarsynthetI ordmassorna finns återkommande symboler som speglar och speglingar, Jacqueline Kennedys dräkter som är mer än hon själv, sagosessor som mer eller mindre desperat försöker definiera sig utifrån dvärgar, jägare eller prinsar. Flera av kvinnofigurerna beskriver en osynlig vägg, svår att se och omöjlig att tränga genom, likt den Jelineks landsmaninna Marlen Haushofer berättade om i romanen Väggen.Man kan också ana Martin Heideggers filosofi om Varat och Walt Disneys tecknade prinsessor, damtidningsestetik och grymma kvinnliga konstnärsöden, som poeten Sylvia Plath och hennes gasspisugn som hon stoppar huvudet i medan barnen leker i rummet bredvid.Tydligast tecknad är kanske Monica Stenbecks Jackie, magnifik i sin svartsjuka mot Marilyn Monroe, roligast Ingela Olssons Törnrosa som sovit alldeles bort sig och mest ungflicks­prinsessig är Anna Wallanders nippertippiga Snövit.Föreställningen förmedlar klarsynthet snare än hopp, samt ställer hellre frågor än svarar. Som avstamp till vidare funderingar runt roller och identiteter fungerar det utmärkt.