Kvinnobild i rörelse

Fem kvinnliga dansare ger en bild av Mozart och hans närmaste kvinnor i föreställningens främre hälft. Men dansarna är klädda i högst aktuella cityshorts och polotröjor i svart. De har mjuka dansskor och deras rörelsemönster är mer besläktat med modern dans än klassisk balett. Mozart och hans tid ses genom ett raster av vår.Dansarna gör entré på ett nästan tomt dansgolv,en och en, högljutt snyftande. Bilden av 1700-talskvinnan var att hon var ytterligt känslig och svag, men Mozart bidrog säkerligen till att den kvinnobilden ändrades, inte minst i sina operor. Här bildar de snyftande kvinnorna så småningom en samstämd och humoristisk blixtlåsformation som bokstavligen reser sig och får kraft i stegen.Fram träder Mozarts mor, där Marie Larsson Sturdy dansar fram oro och ömhet för ett brådmoget barn. Catherine Busk gör systern Nannerl, samdansant med Hanna Jonssons Mozart, som avslutningsvis lämnar kvinnorna bakom sig för att blicka in i de spelande Uppsala Kammarmusiker som är placerade till höger i fonden på scenen.Det tredje stycket utspelas mellan de båda systrarna Aloysia, som var Mozarts första kärlek och Constanze som han gifte sig och fick barn med. Emma Lewis och Alexandra Campbell kämpar med att få fram någon form av konflikt mellan dem, men det blir lite oklart vad den handlar om. Noter? Vem han egentligen älskade? Många små steg och tvära kast i rörelsekompositionerna gör denna del till föreställningens svagaste.Avslutningen ger en surrealistisk bild med ett metspö agnat med en vit 1700-talsperuk och tre dansare som rör sig vördnadsfullt under den, nästan i menuettens prydliga stegformationer. Två andra går förbi utan att ägna bilden en blick. En gestaltning av dansvärldens förhållande till Mozarts musik, kanske.Dansen är överlag lite mer ­abstrakt än vad Joseph Sturdys koreo­grafier brukar vara och har ibland karaktären av en skiss med snabba penseldrag.Mozarts Stråkkvintett i G-moll ges dock ytterligare en dimension med den, dansen fungerar som en slags kommentar till den känslomättade musiken.Men det är en del mindre detaljer i stegen och formationerna man skulle önskat mer precision i. Kanske för att Mozarts musik är så matematiskt perfekt. Ett steg som inte är i direkt samklang skapar dissonans.Mats Lindberg gör ett mer burleskt mellanspel, även det med koreografi av Joseph Sturdy. Uttrycksformen är mer mim än dans,kombinationen experimenterade man faktiskt med på ­Mozarts egen tid. Men denna i och för sig plastiskt kunnigt gestaltade jakt på vad ett geni består av blir lite platt.@3a Text:När sedan Uppsala Kammarsolister framför Stråkkvartett i C-dur utan dansare, framstår musiken som naken. Det är vackert och mjukt spelad musik med en älskvärd enkelhet som får sista ordet, eller snarare tonen i denna lilla hyllning till en av de största kompositörerna i musikhistorien.Fotnot: Föreställningen ges även i dag, 17 september, i Rikssalen på Uppsala slott.