Kvinnan triumferar i Pygmalion

Margareta Garpe har överfört George Bernard Shaws Pygmalion till modern tid. Genom att skala bort all tidstypisk rekvisita och lyfta fram kvinnorna i denna så romantiserade klassiker framhålls pjäsens radikala diskussion av kön.
Utifrån den grekiska myten om kung Pygmalions förälskelse i en staty skrev Shaw för cirka 100 år sedan en omvälvande pjäs som med humor ifrågasatte dåtidens hårt reglerade klassamhälle och lyfte fram den Nya Kvinnan: Shaws hjältinna Eliza Dolittle är slagkraftig, intelligent och självförsörjande. Det svängrummet för gestaltningen har Alexandra Rapaport också fått av Margareta Garpe.

Shaw fokuserade på kvinnorollens begränsningar under 1900-talets början och kvinnan som bytesvara och objekt i klassamhället. Av det behagfullt anpassliga hos den unga Eliza som professor Higgins senare i så många musikalversioner och filmatiseringar fått modellera fram finns inget i Rapaports gestaltning. I stället är likheterna mellan inledningsscenens och slutscenens Eliza slående. Eliza är sig själv, men hittar ett bredare spektrum att uttrycka det på genom sin språkliga transformering hos professor Higgins och överste Pickering och inte minst genom sin skolning i könsuppträdande hos Higgins assistens Pearce. Att kön är ett inskolat uppträdande framhålls när Garpe gör Higgins husfru mrs. Pearce till man, ypperligt könsöverskridande gestaltad av Zardasht Rad.

Vad Eliza lär sig att utnyttja är konsten att uppträda. I den lysande slutscenen tar Eliza fullständigt kommandot över situation och professor Higgins blir i sin oförbätterliga självupptagenhet en mycket ömklig figur. Något äktenskap dem emellan är det aldrig fråga om i denna uppsättning, liksom inte heller i originalversionen av pjäsen.
Johan Ulveson som professor Higgins gestaltar burdust myten om det manliga geniet, som tillåts överträda umgängeslivets vanliga spelregler. Men den erotiska dragningskraft som gärna förknippas med burdusa manliga original är nedtonad och i stället har det barnsligt omogna och osäkra lyfts fram.

Garpes Pygmalion har blivit kvinnornas föreställning. Irene Lindhs mrs. Higgins speglar Eliza som hon kommer att utvecklas: vänligt genomskådande och med stor integritet. Mor och dotter Eynsford Hill gestaltade av Gunnel Fred och Janna Granström är två andra spegelkaraktärer till Eliza - de lever överklassliv medan Eliza levde på gatan. Utan att känna sig själva är de fångna i sin klass- och könstillhörighet. Men någon fördjupad belysning av moderna klasskillnader ger inte uppsättningen. Alexandra Rapaport är alltigenom lysande i sin gestaltning och talar malmöitisk invandrarsvenska lika bra som hon talar överklassig rikssvenska. Annars lyser det edvardianskt stereotypa igenom i gestaltningen av klass, trots Maria Gebers och Sören Brunes modernt eleganta kostymer och miljöer.

Kvinnan triumferar i Pygmalion

Pygmalion i modern tid lyfter fram pjäsens radikala innehåll men övertygar inte helt som en föreställning om vår samtid, konstaterar Anna Nordlund.