Den progressiva pastorn James Morell har Marx och Lenin på varsin sida om krucifixet, och är hemskt upptagen. Är det inte tal hos kommunistiska anarkister eller på Radikala klubben så är det den lokala suffragettföreningen som kräver ett besök. Likt en samtida stackare på sociala medier återkommer han dessutom med viss tvångsmässighet till sitt lyckliga äktenskap med den ljuva Candida. Ingen orm kan väl hota det här paradiset – ens om han kommer i form av en 18-årig prerafaelit?
En sliten yngling har alltså räddats från hemlöshet av den godhjärtade gudsmannen, och sedan visat sig vara adlig arvtagare – som dessutom kastar lystna blickar efter frun i huset. Michael Jonsson gör en underbart enerverande pojkpoet som stryker längs väggarna med alldeles för höga tankar om sig själv och sitt romantiska kapital. Peter Anderssons pastor Morell som plötsligt börjar tvivla på sitt liv är nedtonad och rörande i sin vilsenhet.
Bernard Shaws komedi "Candida" från 1894 har ibland lyfts fram som ett ironiskt syskon till Henrik Ibsens "Ett dockhem", men här är det mansrollen i sina löjeväckande fjädrar som står i centrum. Och när det på ytan så avgörande valet till slut tvingas fram driver Candida spefullt med dem som sätter henne allt högre upp på piedestalen. Dockan i hemmet är en man.
"Candida" beskrivs ofta som ett klassiskt triangeldrama, men då bortser man helt från den bitska fröken Prosperine Garnett som trånar hett efter pastorn bakom sin skrivmaskin. Shima Niavarani lyfter de flesta produktioner med sin släpigt exakta tajming, även denna – och bryter skickligtden sceniska naturalismen med små, distinkta medel. Det är ganska underbart att se henne gå i komisk närkamp med Ingvar Hirdwalls hala kapitalist – de övriga når trots energi och goda kvaliteter inte riktigt upp till den här duon. Särskilt Marie Richardson har lite att arbeta med i den blodfattiga titelrollen, men hon gör verkligen vad hon kan. Som en trött förälder ler Candida överseende åt sina friare och deras parodiska konfrontation. Hon som person är inte relevant för dem.
Visst är "Candida" inte så mycket mer än en bagatell – med en bärande premiss som aldrig riktigt lyckas bli trovärdig. Och med en annan ensemble hade detta kunnat bli ack så platt. Men här finns ett samspelt skådespelarkollektiv utan större svagheter, som i Thommy Berggrens regi sätter de sekelgamla orden i nytt spinn.