Grundintrigen i Sofokles antika drama om den olycksdrabbade kung Oidipus känner förmodligen de allra flesta till. Berättelsen om konungen som blir spådd att mörda sin egen far och gifta sig med sin egen mor har blivit den kanske mest laddade, och för samtidsmänniskan fortfarande mest relevanta, av de antika myterna. Kanske främst för att Freud i sagan såg en grundläggande struktur i det infantila mänskliga psyket. I dramats centrum finns också en av de största av filosofiska och teologiska frågor: Har människan en fri vilja? Men mer om det senare.
När Västanå Teater tolkar Sofokles gör de det på ett alldeles speciellt sätt. I uppsättningen, som gästade Gottsunda för en utsåld föreställning i tisdags, har det antika Grekland blivit Svitjod, ett slags fornnordisk sagovärld. Oidipus har blivit Domalde, kung av Uppsala. Olympens panteon har ersatts av den nordiska gudavärlden. Siargubben Tiresias har blivit Völvan. Överföringen från det antika till det fornnordiska känns faktiskt helt naturlig.
Västanå är i övrigt sin estetik trogen. Familjen Stinnerbom har som vanligt skapat en publiktillvänd berättarteater, djupt förankrad i det folkliga kulturarvet, med musik och dans som bärande inslag. Och så självfallet de fantastiska kostymerna. Det ofta rätt så storvulna och expressiva, som gör sig utmärkt i den jättelika Berättarladan i Sunne där Västanå spelar sina uppskattade sommaruppsättningar, är dock inte helt enkelt att överföra till det lilla turnévänliga format den här uppsättningen kräver. Ibland är överspelet, det nästan komiskt teatrala, inte långt borta. Ändå gör man det bästa av den komprimerade spelytan och stämningen blir efterhand, ja, intim.
Jacob Hultcrantz Hansson har nu på kort tid gestaltat två av de riktigt klassiska rollerna. I höstas gjorde han Hamlet på Uppsala stadsteater och nu alltså kung Oidipus. Sin Domalde gör han till en början hård och högmodig. Som bäst är han mot slutet, när han mjuknar och finner sig i sitt förutbestämda öde. Ja, för det är en hopplöst pessimistisk ödessaga det här, där Domalde tillslut står fullkomligt maktlös i gudarnas och ödets händer. Den fria viljan? En illusion. När konungen till sist, knäckt och med ögonen utstungna, offras åt de grymma gudarna är det enda man kan göra att le åt det horribla.
Den friheten har man i alla fall alltid. Man kan skratta åt eländet.