Barn är obehagliga. I alla fall när man ska spela teater för dem. Gillar de inte vad de ser kanske de vänder sig bort och sysselsätter sig med något annat.
Jag är lite orolig att det ska hända när Ingela Jansson – som tillsammans med Sanna Tielman Lindberg inledningsvis spelar Gustav Vasas tjänstefolk – kommer av sig på gården utanför Uppsala Konstmuseum i början av slottsvandringen. ”Nu glömde jag bort vad jag skulle säga ...” Tystnad. ”Men då kanske jag kan berätta en annan historia ... eeh ...” Tystnad.
Men ungarna behåller tålamodet, himlen spricker upp och när Mats Tielman Lindbergs Gustav Vasa kommer rusande in i föreställningen så är allt glömt. Han är kvick, rolig och energisk och lyckas med sin gammeldags välartikulerade diktion och sitt uttrycksfulla minspel trollbinda den förväntansfulla skaran.
Ungarna är helt med på noterna när han skryter om hur han gav dansken på nöten och tog gårdarna av adeln. Orden levereras med en hastighet som närmar sig tecknad film. Han vinner dessutom flera poäng på att inkludera publiken. Någon bär en rödvit tröja, varpå kungens ögon spärras upp: ”Aha, en dansk! En fiende bland oss!” Han identifierar också ”lågadeln” där den klamrar sig fast vid sina föräldrars ben. När vi sedan beger oss in i Slottet sjunker drivet emellanåt. Så länge berättelserna gestaltas så fungerar det. Men när det blir för mycket av refererande historielektion så börjar barnen skruva på sig. Sorlet stiger.
På det stora hela är det dock en lyckad föreställning. Att man inte hänger med (inte jag och, antar jag, ännu mindre barnen) i de många turerna kring alla kungar och drottningar gör inte så mycket. Det ger ett komiskt och surrealistiskt intryck av en institution som, när allt kommer omkring, faktiskt är just komisk och surrealistisk.
Kanske är det de här fyra-, fem- och sexåringarna som om några decennier ser till att den för evigt förvisas till fiktionen.